Som folkhälsoforskare har jag ägnat en ganska stor del av mitt yrkesliv åt att mäta hur mycket barn rör på sig. Vi använder avancerade rörelsemätare (accelerometrar), stora datamängder och statistiska modeller. Men ibland uppstår de mest intressanta frågorna på betydligt mindre sofistikerade platser, som ett lekland.För en tid sedan gjorde jag nämligen ett högst ovetenskapligt experiment på mina tre prinsessor. Jag satte rörelsemätare på dem och släppte in dem på ett lekland.
Resultatet?
På ungefär en timme kunde de komma upp i omkring 10 000 steg – ibland mer.
Min studie hade visserligen vissa metodologiska begränsningar. Stickprovet bestod av tre biologiskt närstående deltagare, randomisering saknades helt och forskaren var dessutom deras pappa. Men observationen illustrerar något som vi ser betydligt tydligare i ”riktig” forskning:
Miljön omkring oss påverkar hur mycket vi rör på oss, väldigt mycket dessutom! Ingen behövde säga: ”Nu måste ni motionera!”
Det kanske mest intressanta var egentligen inte antalet steg. Det var att ingen behövde säga åt barnen att röra sig. Jag behövde inte ropa:
”Tjejer, kom ihåg WHO rekommendationer om fysisk aktivitet!”
Ingen behövde schemalägga intervallträning mellan bollhavet och rutschkanan.
De bara sprang, klättrade, hoppade, jagade varandra och sedan började de om. Det här är en central princip inom folkhälsovetenskap. Människors beteenden uppstår inte i ett vakuum. De formas av den fysiska och sociala miljö vi befinner oss i. När en miljö erbjuder saker att klättra på, springa mellan, balansera över och upptäcka blir rörelse ett naturligt beteende.
Miljön behöver aldrig säga ”var fysiskt aktiv”. Den gör helt enkelt stillasittande till det mindre intressanta alternativet.
Barn har inte plötsligt blivit lata
Det är lätt att diskutera barns minskade rörelse som om problemet satt inne i barnet. Barn borde ”röra på sig mer”. Föräldrar borde ”få ut barnen”. Skolan borde ”motivera eleverna”. Men den typen av resonemang riskerar att missa en stor del av problemet.
Barn är sannolikt inte biologiskt annorlunda än barn var för 30 eller 50 år sedan. Däremot är deras vardagsmiljö annorlunda.
Internationell forskning visar en oroande utveckling när det gäller barns möjligheter till fri utomhuslek och självständig rörelse. Trafik, stadsplanering, föräldrars upplevda trygghet, tillgång till grönytor och avstånd till platser där barn kan leka påverkar alla hur mycket spontan lek som faktiskt blir av. Systematiska forskningsöversikter visar exempelvis att närhet till lekytor, grönska, låg trafikbelastning och miljöer där barn kan röra sig självständigt är kopplade till mer utomhuslek. Det är alltså inte bara en fråga om motivation.
Ge ett barn en miljö som inbjuder till rörelse och sannolikheten för rörelse ökar. Vi ser samma sak i vår forskning. Barn rör sig betydligt mer när de vistas utomhus än inomhus.
Studier visar att förskolegårdens och skolgårdens storlek, vegetation, topografi och vilka möjligheter till lek som finns där kunnat kopplas till hur fysiskt aktiva barn blir.
Det är egentligen ganska logiskt:
En stol säger: ”Sitt.”
En skärm säger: ”Stanna här.”
En klätterställning säger något helt annat.
Leklandet som modern rörelsearena
Här blir leklandet intressant. Jag argumenterar inte för att vi ska ersätta skogar, parker och skolgårdar med bollhav och jättelika plastkanoner, tvärtom! Utomhuslek har kvaliteter som ett kommersiellt lekland aldrig fullt ut kan ersätta: natur, större frihet, dagsljus, varierande underlag och ofta större möjligheter till självständig och kreativ lek. Men i ett samhälle där barns fria utomhuslek och självständiga rörelse har fått mindre utrymme kan inomhuslekland ha blivit en viktigare arena för fysisk aktivitet än de var förr. Särskilt under mörka novemberdagar när alternativet efter förskolan kanske inte är ”tre timmar av fri lek i skogen”. Alternativet kanske är soffan och en surfplatta. Då ser kalkylen plötsligt lite annorlunda ut.
Men det finns ett viktigt problem: alla har inte råd med bollhavet
Här måste vi samtidigt vara försiktiga. Ett kommersiellt lekland kostar pengar.
Man ska kunna betala inträdet, kanske ta sig dit med bil eller kollektivtrafik. En vuxen behöver ha tid att följa med. Har familjen flera barn blir kostnaden snabbt betydande.
Det innebär att lekland knappast kan vara samhällets huvudsakliga lösning på barns minskande rörelse. Tvärtom kan ett alltför stort beroende av avgiftsbelagda aktiviteter bidra till ojämlikhet.
I vår forskning på förskolebarn i Stockholm har vi exempelvis sett tydliga socioekonomiska skillnader i deltagande i organiserad idrott. Barn från mer resursstarka familjer deltar oftare.
Forskningen om den byggda miljön och socioekonomiska skillnader är mer komplex – det är inte så enkelt att resursstarka områden alltid har ”bättre” rörelsemiljöer. Men tillgången till olika typer av idrotts- och rekreationsmöjligheter är inte jämlikt fördelad. Ur ett folkhälsoperspektiv är därför gratis och tillgängliga miljöer särskilt viktiga:
- Förskolegårdar.
- Skolgårdar.
- Parker.
- Bostadsgårdar.
- Grönområden.
- Gång- och cykelvägar.
- Lekplatser där barn faktiskt vill leka.
Ju mindre familjens ekonomi behöver avgöra möjligheten till rörelse, desto större möjlighet har vi att minska hälsoskillnader.
Den bästa motionen är kanske den som barnet inte vet är motion
Vi vuxna har en märklig tendens att organisera fysisk aktivitet. Vi bokar pass på gymmet, köper träningskort, räknar repetitioner, diskuterar pulszoner. Barn har en betydligt enklare modell: De leker! Och kanske finns där en viktig lärdom för hela folkhälsoarbetet. Om vi vill att barn ska röra sig mer bör vår första fråga inte alltid vara:
”Hur får vi barnen att vilja vara mer fysiskt aktiva?”
En bättre fråga kan vara:
”Hur bygger vi miljöer där barn börjar röra sig utan att någon ens behöver be dem?”
För när tre barn frivilligt springer ihop omkring 10 000 steg på en timme behöver man kanske inte i första hand förändra barnen. Man behöver förstå vad det var i miljön som fick dem att springa och sedan försöka skapa mer av det. Det gäller lekland. Men framför allt gäller det våra förskolor, skolor, bostadsområden och städer.
Den kanske mest effektiva folkhälsoinsatsen är ibland inte att säga åt människor att röra sig mer – utan att bygga ett samhälle där rörelse blir det naturliga valet.
Referenser och vidare läsning
Preschool environment and preschool teacher’s physical activity and their association with children’s activity levels at preschool.
https://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0239838
Systematic review of the correlates of outdoor play and time among children aged 3–12 years.
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/33736668/
Socioeconomic disparities in organized sports participation and physical activity among a population based sample of preschool children.
https://link.springer.com/article/10.1186/s12887-025-05651-3
Influence of neighborhood built environments on the outdoor free play of young children: a systematic, mixed-studies review and thematic synthesis.
https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC9762660/
Socioeconomic inequalities in exposure to neighbourhood environments for physical activity: a systematic review.
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/41957802/
