Jag har laddat ner minst fyra hälsoappar i mitt liv. Den som höll längst höll i nio dagar. Jag är alltså legitimerad naprapat och föreläser om hälsa på jobbet. Så det här stannar mellan oss.
För ett tag sedan höll jag en workshop med ett rum fullt av HR-människor. Jag bad dem ropa ut vad de gör för hälsan på sina arbetsplatser.
”Gymkort!”
”Friskvårdstimme!”
”Pia på ekonomi kör yoga med oss på onsdagar!”
Alla arbetsplatser har en Pia. Hon bokar konferensrummet och mejlar en påminnelse med sol-emojis i ämnesraden. Jag älskar Pior. De är bomull för själen.
Jag passade på att ställa en följdfråga: vem håller i yogan när Pia är på Kanarieöarna?
Det blev tyst. Någon skrattade lite. Svaret är förstås att ingen gör det. Konferensrummet står tomt och mattorna ligger kvar i förrådet tills Pia är tillbaka, solbränd och med lite dåligt samvete.
Samma rum berättade att gymkorten mest används av dem som hade tränat ändå. (Det är ju lite så, de flesta hälsoinsatser når ju dem som, så att säga, redan är nådda.) Ingen där inne hade gjort något fel. De hade satsat på sånt man brukar satsa på: gymkort och fruktkorgar. De hade köpt bra saker till människor de bryr sig om.
Jag brukar kalla sådant för hälsopynt. Det låter elakare än jag menar. Pynt är trevligt. Jag har en adventsljusstake hemma och tänker inte be om ursäkt för den. Men ingen ber ljusstaken hålla uppe taket. Gymkortet, friskvårdstimmen, hälsoappen och Pias yoga är pynt i den meningen: fint att ha och svårt att luta sig mot.
När hälsan på en arbetsplats hänger på en eldsjäl så hänger den på tur. Pia kan bli sjuk. Pia kan byta jobb. Pia kan, gud förbjude, tröttna.
Det som håller uppe taket är tråkigare. Arbetsmiljöarbetet, friskfaktorer, OSA. Det är hur mycket jobb som ryms på en vecka och om det går att ta paus utan att någon tittar snett. Det är om man hinner fika med sina kollegor någon gång och vad som händer när någon larmar om att de har för mycket att göra. Det är kultur och struktur.
Mitt favoritexempel på solskenshistoria kommer från lokalvårdarna i Hallsberg. De har ett slitigt jobb och arbetar utspritt, så de träffade sällan varandra. Vad gjorde de åt det? De började äta frukost ihop i små grupper. Någon gång i veckan.
Ingen hälsoapp och ingen stegtävling. Bara en enkel liten frukost.
Sjukfrånvaron gick ner. Trivseln ökade. Jag blir fortfarande lite rörd när jag tänker på det och jag var inte ens bjuden.
Frukost är toppen, men det var ju inte själva frukosten som var grejen. Det var att den gav arbetsgruppen något de saknade: möjlighet att träffas, en kort paus från slitet. Den gav återhämtning.
Den här frukosten hade också en egenskap som yoga med Pia saknar: den hänger inte på någon. Ingen behöver känna sig taggad. Ingen behöver ha gympaskor. Den står i schemat och blir av, även den veckan då eldsjälen är bortrest. En hälsoinsats har blivit en struktur. En del av kulturen.
Den här funkar också för oss andra. Det gäller bara att hitta vad vår ”frukost” är. För vi som aldrig öppnade hälsoappen. Vi är ganska många. Vi kommer inte att bli hurtiga av en notis om att dricka vatten. Men vi äter gärna frukost.
Så behåll gymkorten. Behåll absolut Pia. Men bygg också in hälsa i själva arbetsdagen. Hitta er ”frukost”.
Det här är ämnet för min nya föreläsning Hållbart arbetsliv för oss som aldrig öppnade hälsoappen. Den hjälper er hitta er ”frukost”.