Du är inte galen. Du är stressad.

Känner du dig trögtänkt, har svårt att fånga tankarna och att minnas saker ibland, och kanske framförallt när du har mycket att göra? Den känslan drabbar alla då och då, och vet du vad? Även om det är obehagligt, så är det helt ofarligt (och kan till och med vara livräddande). Låt mig förklara med en berättelse.

Tårtan och Doris

Bara några månader in på min specialisttjänstgöring på en vårdcentral började jag känna mig konstig vissa dagar. Plötsligt började det brusa i kroppen och i huvudet, och jag fick jättesvårt att tänka. Empatin jag för det mesta kände för mina patienter, kunde plötsligt ersättas av irritation och suckar. Det kändes som att tiden krympte och att den patient som började prata om ett nytt ämne då det bara var fem minuter kvar av besökstiden höll på att förstöra hela mitt liv. Jag hade dessutom blivit pappa en kort tid efter min läkarexamen, och hämtningarna på förskolan liknade alltmer en 100-metersprint där jag för varje förskolehämtning fick en sämre tid, men var mer andfådd. Ibland var det dessutom ingen pappa som hämtade min dotter, utan istället något som kan liknas vid en kortsluten robot, som vid minsta motstånd eller protest från dottern under hemvägen, riskerade att brinna upp. Den kortslutna roboten började dessutom dyka upp på jobbet, och kunde då fräsa åt både patienter och en och annan stackars kollega som knackade på dörren för att fråga något.

Hade jag blivit galen?

För att ta reda på det gick jag till min psykolog. Hon trodde för det första inte att jag hade blivit galen, utan landade istället ganska snabbt i att det var mitt stressystem som var aktiverat och kunde förklara alla de symtom jag berättade om. Under det första besöket gav hon mig några andningsövningar som jag kunde göra då det började brusa i huvudet och ett uppdrag: Jag skulle kartlägga om det fanns några specifika situationer under mina arbetsdagar som utlöste stress i mig.

Jag hittade snabbt en väldigt tydlig stressutlösare i mitt arbetsliv. Patienter som sökte för en viss sak tenderade att försätta mig i ett ”kortsluten robot”-läge mer än något annat.

Ironiskt nog sökte de för… stress!

Jag blev alltså superstressad av att ta hand om stressade patienter!

Det här gjorde att jag var tvungen att lära mig allt om stress, dels för mina stressade patienters skull, men i högsta grad även för min egen.

I denna berättelse har jag bara några rader på mig, så jag har valt ut det absolut viktigaste jag fick lära mig. Det är dessutom oftast det som skrämmer en stressad patient mest. Är du med? Här kommer det:

När du blir stressad, blir du DUM I HUVUDET!

Det är sant! Man blir korkad av stress, om än tillfälligt.

Det är nämligen så att när ditt stressystem aktiveras, dämpas samtidigt aktiviteten i de delar av din hjärna som hanterar reflektion, logiska resonemang, empati, minne, impulskontroll med mera. Ja, allt som gör oss till kloka människor som kan planera långsiktigt, tänka ut geniala relativitets-teorier och vårda relationer. Man skulle alltså utan att överdriva kunna säga: Man blir inte klok av stress.

Vid första anblicken skulle man kanske kunna tro att det här är evolutionens misstag, men det är det inte – tvärtom. Det finns en i högsta grad livräddande funktion med denna fördummande stress-effekt. Låt mig illustrera med ett exempel:

Tänk dig att du är ute och promenerar i naturen, du är lugn och tänker kloka tankar samtidigt som du passerar ett berg. Plötsligt hör du ett kraftigt brakande ljud snett uppifrån. Du tittar upp och ser att ett stort klippblock har lossnat från berget och är, i rasande fart, på väg rakt ner mot platsen där du befinner dig.

Min fråga till dig nu är om du i denna situation efterlyser eftertänksamhet och analys?

”Hmmm, intressant, ett klippblock, undrar vad det är för bergart och VARFÖR har det lossnat från sitt berg?”.

Nej, för om du ens skulle börja gräva i dina årskurs 5-kunskaper om bergarter så skulle du bli krossad av klippblocket och troligtvis bli (förlåt ordvitsen) stendöd. För även om det känns som att tänkande tar kort tid, så tar det i sådana här sammanhang en evighet.

Istället aktiveras ditt stressystem som gör dig dum i huvudet, vilket gör att du helt utan att tänka, hoppar åt sidan och klarar livhanken.

”Tack stress för att du tillfälligt gjorde mig dum i huvudet och räddade mitt liv!”, skulle du tänka när du i lugn och ro promenerar vidare.

Problemen uppstår när stressystemet är aktiverat under längre perioder, och där stressorer inte är livshotande fallande klippblock eller någon som håller en pistol riktad mot dig, utan istället överfulla mailkorgar med mail som måste besvaras innan fredag, dragningar inför en ledningsgrupp, 57 whatsapp-gruppchattar där det ska planeras möhippor, fotbollsträningar och städdagar med bostadsrättsföreningen – ja du förstår. För när ditt stressystem är aktiverat långvarigt kan du bland annat få problem med detta: koncentration, planering, organisation, beslutsfattande, minne, nyanserat tänkande och känsloreglering.

Känsloreglering!

Det var alltså DÄRFÖR jag skrek åt min stackars kollega som, under en hektisk dag, knackade på dörren för att fråga om jag ville komma till lunchrummet och äta tårta eftersom det var receptionisten Doris sista dag innan hennes pension.

”Neeeej!”, skrek jag innan kollegan försiktigt stängde dörren.

Och när bruset och irritationen lade sig efter några minuter så insåg jag att jag betett mig som en galning och var senare tvungen att närma mig kollegan och på något sätt efterhandskonstruera en anledning till att jag hade betett mig som jag betedde mig och inte bara var galen.

”Ja, jo, jag kanske lät lite vrång då du knackade på tidigare, men det är så att jag inte gill.. eller, jag HATAR tårta. Eh, min mormor dog faktiskt av tårta en gång, och det har satt sina spår. Och Doris… Hon har misshandlat mig psykiskt sedan min första dag här på vårdcentralen…”

Fastän jag i själva verket ÄLSKAR tårta och skulle komma att sakna ihjäl mig efter den ständigt omtänksamma och snälla Doris.

Men… vad gör man inte för att inte verka galen?

Och galen var jag ju inte.

Jag var stressad.

Stress är ett ämne som skrämmer många, och det tycker jag är synd, för rädsla skapar sämre inlärning och väcker, ironiskt nog, ännu mer stress. Utöver stressens fysiologi, funktion och fallgropar berättar jag även om min egen bakgrund. Om resan från att känna mig värdelös till värdefull och om hur en läkare både gav mig livräddande hopp och sådde fröet till att jag själv skulle bli läkare.

Jag berättar även om hur konsten att våga vara medioker kan minska din negativa stress och få dig att både prestera och må bättre. Jag brinner för att minska den negativa stressen och öka välmåendet, och jag ser så mycket fram emot att få tala inför dig och din organisation.