Om att våga berätta

Ni har båda starka livsresor i bagaget. Vad var det som gjorde att ni började prata öppet om det ni gått igenom?

Atefeh:

Var förändringen du vill se i världen! När jag kraschade första gången för 10 år sedan var det på grund av mina trauman. Det enda jag kunde förmå mig som sängliggande med min första bebis på väg, helt oförmögen att ta hand om mig själv så fanns det bara en enda sak jag klarade av: Hålla min telefon. Jag skulle bli mamma och insåg att jag behövde vara den förebild som jag ville att han skulle ha i världen. Så jag började berätta om min verklighet öppet för första gången. Den responsen jag mottog visade det uppdämda behovet av autenticitet, sårbarhet och verklighetsförankring i sociala medier. Sedan dess har jag inte slutat berätta.

Sara:

För mig började det egentligen i skammen. Jag var avfallsingenjör, van vid att lösa problem, vara effektiv och ha kontroll. När jag blev utbränd gick det inte längre att prestera mig ur situationen, och det kändes som ett personligt misslyckande.

Men ju mer jag började prata om det, desto tydligare blev det att jag inte var ensam, tvärtom. Jag mötte så många högpresterande kvinnor som gick sönder i ett system som inte är byggt för att vara hållbart, varken för planeten eller för oss som lever här.

Till slut kände jag att det blev ett måste, ett ansvar att prata öppet. För om vi som har varit där inte berättar, fortsätter andra tro att de är ensamma eller att det är något fel på dem.

När insåg ni att det inte längre gick att bara köra på som vanligt?

Atefeh:

Hur kändes det att vara frisk? Det var en fråga jag ställde mig många gånger under många år. Det var så mörkt att jag trodde att jag skulle må så dåligt resten av mitt liv. En nybliven mamma, fler barn som kom under dessa år och en traumatiserad kropp som aldrig läkte. Men idag finns inga alternativ till annat liv. För så fort jag går in i tuffa perioder är symptomen där och knackar på. Som en påminnelse.

Sara:

Jag insåg det egentligen först när kroppen sa stopp. Jag hade ignorerat signalerna länge, ångestklumpen i halsen, yrseln och tröttheten och snart händer som började skaka okontrollerat. Som ingenjör tänkte jag länge att jag bara behövde kämpa lite till. Strukturera bättre. Effektivisera. Men till slut gick det inte ens att läsa en enkel mejltråd utan att nästan ramla av stolen.

Om prestation och press

Ni återkommer ofta till prestation. Vad tycker ni ofta missas i samtalet om att prestera?

Atefeh:

Sluta skambelägg individen! Livscoacher har en förmåga att indirekt säga åt människor att det är dem själva det är fel på, att de överpresterar och måste sänka kraven på sig själva. Vi menar tvärtom: det är samhället som inte är hållbart. Kraven kring jämställdhet, arbetstider, pedagogiskt föräldraskap, utseende, träning, hälsosam matlagning… listan är lång på vad samhället förväntar sig av oss.

Sara:

Jag tycker att man ofta pratar om prestation som något individuellt, att du ska bli bättre på att sätta gränser, prioritera och “sluta vara en sån perfektionist”. Men väldigt sällan pratar vi om de system vi verkar i. Arbetsplatser, samhällsnormer och förväntningar som i praktiken kräver mer än vad som är mänskligt hållbart.

Som avfallsingenjör tänker jag ofta i kretslopp. Vi vet att inget system kan ta ut mer resurser än det tillförs utan att kollapsa. Ändå gör vi exakt det med människor hela tiden.

När märker man att ambition har gått över i något som inte längre är hållbart?

Sara:

När återhämtningen alltid är något som ska ske "sen". På semestern. Nästa helg. Efter nästa projekt. Och när du börjar normalisera sådant som egentligen är varningssignaler, att du alltid är trött, alltid spänd, alltid ligger ett steg efter dig själv.

Ambition i sig är inget problem. Men när den inte längre får plats i ett liv där återhämtning borde vara lika självklart som prestation, då börjar det bli ohållbart.

Atefeh:

På arbetsplatsen? När du driver saker som ingen ändå uppskattar dig för. Då är det viktigt att först hitta förankring. Det är så enkelt att vara ambitiös för vissa av oss, inte lika enkelt att få gehör på det. Det kommer sluta bittert om dina ambitioner inte är förankrade i organisationen. Tro mig.

Om inre hållbarhet

Ni pratar om inre hållbarhet. Vad betyder det för er i praktiken?

Atefeh:

Jag lever helt ärligt inte som jag lär just nu. Den makabra situationen i Iran har helt fördärvat min inre hållbarhet. Men utöver det, ett exempel: Helger är heliga, bara en sådan enkel sak. Det är få personer som kan nå mig på helgerna. Då tillhör jag mina barn och min man. Det gäller att sätta enkla regler för sig själv som är hållbara i längden. En motivation till den saken är att jag inte heller vill bli ihågkommen som mamman med mobilen fastklistrad i handen.

Sara:

För mig handlar inre hållbarhet om att leva ett liv som jag inte vill ta semester ifrån. Att ha en balans mellan återhämtning, jobb och frihet att bestämma själv. Att jag planerar in pauser lika noggrant som arbetsuppgifter. Och att jag accepterar att min kapacitet inte är som förr, hur gärna jag än vill att den ska vara det. Jag accepterar att jag är allt annat än perfekt och det är tillräckligt.

Vad kan vara ett första steg för någon som känner att det håller på att brista?

Atefeh:

Berätta för din omgivning! Jag var ett tag väldigt ensam i mitt mörker. Men ju mer jag förklarade för folk så blev livet enklare. Idag berättar jag till exempel öppet om skadorna jag har fått: mitt minne är ett av dem. Mina vänner vet att mitt minne kan svika mig. Det är inget skamligt med det. Det är en konsekvens av ett liv i trauma och inget jag kan rå för.

Sara:

Be om hjälp, hemma och på jobbet! Arbetsgivaren är ansvarig över din arbetsmiljö och att anpassa arbetet. Och sen: börja i det lilla! Inte göra en total livsomställning över en natt, skala bort allt som egentligen inte är viktigt. Dammråttor under sängen försvinner ingenstans. Se till att osynligt arbete på jobbet och hemma fördelas på andra och inte bara dig själv. Ta bort e-posten från mobilen, eller lämna jobbtelefonen och datorn på jobbet. Begär att få träffa en arbetsterapeut som kan ge dig verktyg att hitta struktur för återhämtning.

Om arbetslivet

Vad ser ni att arbetsplatser ofta inte vågar ta tag i när det gäller mående och prestation?

Atefeh:

Det osynliga arbetet glöms bort. Det står tyvärr också kvinnor allt som oftast för. Emotionell intelligens är en annan sådan sak. Många arbetsplatser har stagnerat och tror att siffror och projekt är det enda som räknas. Men ska du förstå hur din personal mår måste du börja räkna in det som hittills varit det osynliga också. Oftast ligger det mer arbete där.

Sara:

Tempot. Det är nog den stora elefanten i rummet. Många organisationer pratar om välmående, men fortsätter samtidigt att planera verksamheten som om människor vore maskiner med obegränsad kapacitet.

Och så underskattar man kostnaden av utmattning. Den syns inte alltid direkt i siffror, men den märks i kompetensförlust, sjukskrivningar och människor som lämnar yrken de egentligen brinner för.

Hur skapar man en miljö där människor faktiskt vågar vara ärliga?

Sara:

Öka kompetensen kring stressrelaterad psykisk ohälsa och skapa utrymme för återhämtning hos medarbetare. Ledare måste agera föredömligt. Det är svårt att vara ärlig i en miljö där alla låtsas ha full kontroll. Och genom att faktiskt agera när någon säger att det inte fungerar, inte bara lyssna och sedan fortsätta som vanligt.

Atefeh:

Genom att bjuda in oss som föreläsare! Vi vet att vi är en gamechanger! Att man får med sig både nya insikter, inspiration och vilja till förändring efter att ha lyssnat på oss. Men också: om du tycker att vi lever i en polariserad och hård värld, börja med att rannsaka dig själv innan du dömer andra.

Om podden

I podden Allt annat än perfekt delar ni både det ytliga och det väldigt tunga. Vad har ni märkt att lyssnarna verkligen fastnar för?

Atefeh:

“Viktiga ämnen skönt förpackade” var en av de senaste kommentarerna vi fick och den mest korrekta beskrivningen vi fått! Det är vår devis, att livet måste få innehålla allt och vi kommer inte göra avkall på endera det ena eller andra. Både djup och yta är måste få ta plats i våra liv för att ha balans och vi vägrar passa in i en stereotyp av hur man ska vara. Vi är affärskvinnor och ingenjörer men likväl modeintresserade och skojiga.

Sara:

Att vi vågar prata om det som många tänker men inte säger högt. Till exempel känslan av att vara kompetent på jobbet men helt slut som människa. Eller att älska sitt arbete men ändå inte orka. Att vara en komplex person som bryr sig om klimat, miljö, djur och människor, men också längta efter en solsemester med flyg.

Och att vi blandar allvar med humor. För livet är ju inte bara tungt eller bara lätt, det är både och, ofta samtidigt.

Hur skiljer sig samtalen i podden från det ni gör på scen?

Atefeh:

Virala fadäser, populärkultur, politiska vurpor... I podden behandlar vi även aktuella ämnen. Men vi går också in mer på djupet kring våra utmaningar på ett sätt som inte går att klämma in på 45 minuters föreläsning.

Sara:

På scenen är vi mer strukturerade och fokuserade, vi vill ge publiken konkreta insikter och verktyg på relativt kort tid.

I podden får vi utrymme att resonera, tveka, skratta och ibland ändra oss mitt i en tanke. Det gör samtalen mer levande och kanske också mer igenkännbara.

Finns det något ni har vågat säga i podden som ni inte hade gjort för några år sedan?

Sara:

Ja, jag har nog blivit mer ärlig kring hur lång återhämtningen faktiskt är efter utmattning och hur mycket jag kämpar med min psykiska hälsa. Det finns en bild av att man blir sjuk, vilar och sedan blir frisk. Men för många är det en lång process där man successivt bygger upp ett nytt sätt att leva.

Att prata om det känns viktigt, för det ger mer realistiska förväntningar.

Atefeh:

Ja, jag har till exempel berättat om mordet på min bror i podden. Något jag hittills inte riktigt gjort i text annat än i min bok Min hand i min. De personliga berättelserna är lättare i poddformat eftersom vi tillåts brodera ut mer och har en partner som tar emot en.

Om sårbarhet och styrka

Ni blandar humor med svåra ämnen. Vad gör den kombinationen möjlig?

Atefeh:

Självdistans och läkning. Vi skäms inte för det vi varit med om. Vi skuldbelägger inte oss själva för det heller. Samtidigt älskar vi livets goda och kanske just på grund av våra motgångar så är glaset alltid halvfullt för oss.

Sara:

Humor gör det möjligt att närma sig det som annars känns för tungt. För mig har humor ofta varit ett sätt att skapa lite distans till det som varit svårt.

Hur har det påverkat er själva att vara så öppna inför publik?

Atefeh:

Jag bokstavligen skakade fysiskt de första gångerna jag gjorde det. Men jag har också aktivt valt att sätta en gräns kring exakt vad jag delar. Även om jag skrivit en hel biografi som getts ut av Albert Bonniers så är det väldigt få som vet om hur mitt privatliv ser ut idag. Det märks om inte annat på Googlesökningarna på mig, det finns en tydlig nyfikenhet kring det jag inte heller delar!

Sara:

Jag har accepterat att jag är allt annat än perfekt. Att få bjuda på mig själv, min resa och skratta åt mina tillkortakommanden har gett mig lite självkärlek tillbaka. Jag kan se på mig själv med humor och snälla ögon.

Om föreläsningen

Vad vill ni att publiken ska känna när de lämnar er föreläsning?

Atefeh:

Inre motståndskraft är inte farligt, du kommer klara dig igenom det. Men du behöver vara den förändring du vill se i världen. Allt börjar med oss själva och vi är inte ensamma i våra motgångar. De ska veta att det inte är dem det är fel på men att de ska våga.

Sara:

Hopp, men också handlingskraft. Inte den där stressade känslan av att behöva förändra allt på en gång, utan insikten att små förändringar kan göra stor skillnad över tid. Och att hållbarhet inte bara handlar om miljö eller klimat, utan också om hur vi behandlar oss själva.

Är det någon insikt som ofta träffar hårdare än ni själva förväntat er?

Atefeh:

Jag får ofta höra i stil med “om du har klarat av allt du har, så varför skulle inte jag?” På något vis blir mitt tidiga öde med den framtid jag byggde upp för mig själv trots umbäranden, ett facit som får andra att vilja skaka om sig själva. “Kan hon, så kan jag”-känslan. Jag antar det är positivt?

Sara:

Att det inte är ditt eget fel att du blev sjuk av stress. Att det är ett större problem än att du inte tackade nej, sa stopp eller är en perfektionist. Det är en underbar känsla att se hur tyngden av skam lättar från lyssnarnas axlar.

Vad skulle ni säga till någon som känner att de måste hålla ihop allt, hela tiden?

Atefeh:

Det är ingen som klarar av det i längden och konsekvensen av att försöka göra det för länge kommer vara ännu större ju senare du kommer till den insikten. Så sluta bums. Bryt ihop, tappa bollarna, gör misstagen. Du ska se att du klarar det också.

Sara:

Att det kostar mer att hålla ihop allt än att släppa taget ibland. Jag vet hur stark drivkraften är att vara duktig. Men ingen människa klarar att bära allt hela tiden utan att det får konsekvenser. Att tappa några bollar ibland är inte ett misslyckande, det är ett sätt att överleva på lång sikt.

Trots olika bakgrunder och erfarenheter landar Atefeh Sebdani och Sara Ohlson i samma budskap: vi behöver prata mer öppet om det som skaver, ifrågasätta ohållbara normer och sluta tro att vi måste bära allt själva. Genom sina föreläsningar, sin podd och sina egna berättelser vill de ge människor både hopp och handlingskraft. Inte för att livet ska bli perfekt, utan för att det ska bli lite mer hållbart.