Vad händer när vi inte vågar vara oss själva?

Vad händer när vi inte känner oss trygga nog att vara oss själva? Och hur påverkar det vår psykiska hälsa, våra relationer och vår förmåga att prestera?

I den här gemensamma artikeln möts två perspektiv. Viktor Frisk delar öppet med sig av sina egna erfarenheter av att försöka passa in, leva upp till andras förväntningar och hitta tillbaka till sig själv. Lena Skogholm, prisbelönad föreläsare och expert på hjärnan, förklarar vad som faktiskt händer i oss när vi känner oss otrygga och varför psykologisk trygghet är en avgörande förutsättning för både välmående och hållbar prestation.

Viktor Frisk: När man inte känner att man passar in

Jag vet hur det känns att bära på en känsla av att inte riktigt passa in. Att gå runt och känna att man behöver anpassa sig, hålla tillbaka vissa delar av sig själv och försöka vara den version som man tror att andra vill se.

För mig började det tidigt. Jag har många gånger känt mig annorlunda, både i mig själv och i relation till andra. Utåt kunde det kanske se ut som att allt fungerade. Jag kunde prestera, vara social och ta plats. Men inuti fanns ofta en osäkerhet. En känsla av att jag behövde bevisa något, räcka till eller vara på ett visst sätt för att bli accepterad.

Det är först i efterhand jag har förstått hur mycket energi det tar. Att hela tiden läsa av rummet. Att fundera på hur man uppfattas. Att le när man egentligen är trött. Att prestera när man egentligen bara längtar efter att få vara trygg.

När man inte känner sig trygg nog att vara sig själv påverkar det allt. Det påverkar självkänslan, relationerna, kroppen, orken och förmågan att fungera i vardagen. Det kan också göra att prestation blir ett sätt att dölja hur man egentligen mår. Man springer fortare, gör mer och försöker hålla ihop, samtidigt som man tappar kontakten med sig själv.

För mig har vägen framåt handlat mycket om att våga vara mer ärlig. Både mot mig själv och mot andra. Att släppa bilden av att jag alltid måste vara stark, glad eller lyckad. Jag har behövt förstå att psykisk hälsa inte handlar om svaghet, utan om att vara människa.

Jag tror att många människor bär på något liknande, även om det ser olika ut. På arbetsplatser, i skolor och i vardagen finns det många som kämpar med att passa in, prestera och samtidigt hålla ihop. Därför behöver vi prata mer om trygghet, acceptans och vad det faktiskt gör med oss när vi får vara oss själva.

För när en människa känner sig trygg händer något. Man vågar slappna av. Man vågar bidra på riktigt. Man vågar tänka friare, samarbeta bättre och vara mer närvarande. Och kanske är det just där verklig prestation börjar, inte i pressen att vara perfekt, utan i känslan av att få vara människa.

Det Viktor beskriver är något många kan känna igen sig i, även i arbetslivet. Men det är inte bara en upplevelse, det finns tydliga förklaringar i hur vi människor fungerar. Lena Skogholm ger perspektiv på vad som händer i hjärnan när vi känner oss otrygga, varför vi reagerar som vi gör och vad som krävs för att skapa miljöer där människor faktiskt kan må bra och prestera över tid.

Viktors berättelse visar hur otrygghet och känslan av att inte passa in kan påverka både mående och prestation. Men varför reagerar vi så? Vad är det som händer i hjärnan när vi försöker anpassa oss eller dölja delar av oss själva? Lena Skogholm förklarar de biologiska mekanismerna bakom våra reaktioner och varför psykologisk trygghet är en avgörande förutsättning för att människor ska må bra, utvecklas och prestera över tid.

Lena Skogholm: Därför behöver hjärnan trygghet

Det Viktor beskriver går rakt in i ett av hjärnans mest grundläggande behov: trygghet och samhörighet. Vi människor är biologiskt programmerade för att höra till. För hjärnan är social trygghet inte något “mjukt” vid sidan av prestation, utan en förutsättning för att våra bästa förmågor ska komma fram.

När vi känner oss otrygga, ifrågasatta eller rädda för att bli avvisade aktiveras hjärnans alarmsystem. Amygdala, som fungerar som en slags rökdetektor, börjar scanna efter hot. Hotet behöver inte vara fysiskt. Det kan räcka med en blick, en kommentar, en tystnad i rummet eller känslan av att man inte får vara sig själv. Då prioriterar hjärnan överlevnad framför utveckling.

I det läget blir det svårare att tänka klart, vara kreativ, lyssna nyanserat och samarbeta. Pannloben, som hjälper oss med impulskontroll, problemlösning, reflektion och perspektivtagande, får sämre arbetsro. Kroppen kan gå in i kamp, flykt eller spela död-läge. Vi blir mer lättstressade, mer självbeskyddande och mindre mottagliga för andras tankar. Många börjar anpassa sig, prestera överdrivet, dra sig undan eller försöka kontrollera bilden av sig själva. Det är inte konstigt. Det är hjärnan som försöker skydda oss.

Men när vi upplever trygghet händer något annat. Hjärnan får signalen: här är jag accepterad, här behöver jag inte lägga all energi på att försvara mig. Då kan stressystemet lugna sig och andra delar av hjärnan få större utrymme. Vi blir mer närvarande, mer nyfikna och mer flexibla. Vi kan ta in feedback utan att gå i försvar. Vi vågar be om hjälp, säga att vi inte förstår, komma med idéer och vara ärliga med vad vi behöver.

Samhörighet påverkar också vårt välmående. När vi känner oss sedda och inkluderade frigörs ämnen som stärker lugn, tillit och återhämtning. Det gör att vi orkar mer över tid. Inte genom att pressa hårdare, utan genom att hjärnan slipper slösa kraft på att hela tiden bevaka om vi är accepterade eller inte.

Därför är trygghet inte motsatsen till prestation. Det är grunden för hållbar prestation. I skolor, på arbetsplatser och i relationer behöver vi skapa miljöer där människor inte bara fungerar på ytan, utan får känna: jag får vara här som jag är. Först då kan hjärnan lägga sin energi på det den gör allra bäst: tänka, lära, samarbeta, skapa och bidra.

Det är därför det är så bra och inte minst viktigt, att förstå hur hjärnan fungerar vid psykologisk trygghet och dess motsats. Det ger oss både förståelse för och motivation till att prioritera att skapa psykologisk trygghet – både för barn, unga och vuxna. När vi upplever det kan även solskenhjärnan lysa i vårt inre. Är det motsatsen, psykologisk otrygghet, tar grådaskhjärnan lätt över. Att medvetet skapa en arbetsplats, skolmiljö och relationer med psykologisk trygghet är ett sätt att stärka den psykiska hälsan – något som många, och även hela samhället, skulle må bra av.

Två perspektiv, en gemensam slutsats

När Viktors personliga erfarenheter möter Lena Skogholms kunskap om hjärnan blir en sak tydlig. Att kunna vara sig själv är inte en bonus, utan en förutsättning för både välmående och hållbar prestation. Psykologisk trygghet handlar inte om att sänka kraven eller undvika utmaningar. Den handlar om att skapa miljöer där människor vågar tänka, bidra, be om hjälp och utvecklas utan att lägga energi på att dölja vilka de är.

Oavsett om det handlar om arbetslivet, skolan eller våra relationer börjar förändringen ofta i det lilla. Hur vi bemöter varandra. Hur vi lyssnar. Och hur vi skapar utrymme för människor att känna att de duger, precis som de är.