Stonewall, New York, juni 1969. Det var en kamp. Idag är det ett firande. Av framsteg, kärlek... och konsumtion?
I takt med att fler och fler företag väljer att visa sitt stöd för hbtq+-rättigheter väcks också, helt naturligt, kritiken. Är det verkligt stöd eller är det gammal hederlig cynism förpackad i regnbågens färger för att vinna snabba poäng?
Och medan många är snabba att döma ut till synes välmenande handlingar, en företagslogga som skimrar i regnbågens färger, en reception som pryds av en prideflagga, vill jag mana till sans. För vem har egentligen makten, och ärligt talat, vetskapen, att avgöra vad som är ett äkta försök till förflyttning och vad som är rainbow washing?
Jag är genuint trött på den reflexmässiga misstänksamheten.
För det finns en fara som sällan diskuteras. En tystnadskultur håller på att växa fram. Inte för att företagen blivit mer cyniska. Utan för att de blivit mer rädda. Rädslan att göra fel trumfar viljan att göra rätt. Och när det priset blir för högt väljer många det enda som garanterar kritikfrihet: att inte försöka alls.
Det är ett katastrofalt utfall.
Tänk dig en arbetsplats där ingen chef vågar lyfta frågan om inkludering, eftersom ett snedsteg direkt översätts till hyckleri. Där HR-avdelningen arkiverar sina initiativ innan de ens sjösatts. Där prideflaggan aldrig hängs upp, inte för att ingen bryr sig, utan för att alla vet att det räcker med ett inlägg på sociala medier för att slitas i bitar av den egna publiken.
Är det en värld vi vill ha?
Jag tror på något annat. Jag tror att de flesta företag som väljer att synas under Pride faktiskt menar det. Inte perfekt, inte fulländade, men på allvar. Och kunskap om hur man gör inkludering rätt är inte något man föds med. Det är något man lär sig. Ofta genom att försöka, missa, justera och försöka igen.
Det är precis så förändring ser ut på riktigt.
Rainbow washing existerar. Det ska vi inte blunda för. Men vi gör oss själva en otjänst om vi inte förmår skilja på cynism och okunskap. En logga i regnbågens färger kan vara ett tomt skal. Den kan också vara det första steget mot en kultur som på allvar väljer att se alla sina medarbetare.
Skillnaden avgörs inte av perfektion. Den avgörs av vad som händer den 2 juli, när pridemånaden är slut och flaggorna packats ner.
Intentionen är startpunkten. Men intention utan uppföljning är exakt det kritikerna har rätt att kalla rainbow washing. Det är därför de två hänger ihop. Du kan inte ha det ena utan det andra.
Utan intentionen kommer vi ingenstans. Utan uppföljningen spelar den ingen roll.
