Håller rädslan oss tillbaka?

Jag brukar ofta prata om två krafter, viljan att lyckas och rädslan att misslyckas. När jag möter uppdragsgivare, kunder och företag eller bara tittar omkring i dagens samhälle blir det smärtsamt tydligt vilken av krafterna som dominerar. Min upplevelse är att vi är räddare än någonsin att göra fel. Så rädda att vi hellre låter bli att göra någonting alls.

Det märks i allt från vardagliga arbetsmöten, i politiken, inom idrotten, i företagsvärlden och i den offentliga sektorn. Det märks i sociala medier, i kommentarsfält, i fikarum och i ledningsgrupper. Det märks även i oss själva. Vi säger att vi vill utvecklas, men klamrar oss fast vid tryggheten som om den vore en livboj. Vi tar hellre ett extra möte, ser över ärendet en extra gång eller tillsätter ännu en utredning, vilket det såklart kan finnas en poäng i ibland. Vi säger att vi vill påverka, men en del väljer tystnaden för att slippa risken att göra fel.

Det som skrämmer mig mest är mötet med alla fantastiska ungdomar. Så många som känner att de inte räcker till, väldigt låg och otränad självkänsla/självförtroende som gör att de inte vågar någonting till slut. Vi lär våra barn att testa och prova på, men lever vi själva efter det? Vissa är chanstagare medan andra lever som om minsta risk vore en resa mot en avgrund.

Och kanske är det inte konstigt. Min känsla är att priset att göra fel har blivit högre än tidigare.

Uthängningarna allt vanligare

Se bara på människor i högt uppsatta, eller snarare utsatta roller. Klubbdirektören i IFK Göteborg. Centerpartiets partiledare. Fotbollens förbundskapten. Alla som nyligen avgått. Det kan även gälla exempelvis, chefen för utbildningsförvaltningen, programledare, företagsledare och kommunpolitiker. Dessa är bara några som jag lyfter. Helt olika titlar, helt olika yrken, men alla med en sak gemensamt, så fort de tar rollen, fattar ett beslut blir det en utmaning som kan leda till tuffa konsekvenser.

När det går dåligt väntar inte alltid saklig kritik, allt oftare hat, hot och hån. De är människor, inga robotar. Deras familjer slungas dessutom ofrivilligt med i dreven. En mobbliknande glöd som älskar att hitta syndabockar mer än lösningar. Och skulle de fatta ett dåligt beslut, herregud, då blir det klick och rubriker. Då ska någon avgå eller hängas ut. Samtidigt skulle de flesta av oss aldrig vilja byta plats med dem, just på grund av det klimat som omger toppositioner idag.

Men det behöver inte vara offentliga roller. Min känsla är att jag tycker det sipprar ner i ledarskap och medarbetarskap på väldigt många arbetsplatser. Är det konstigt att ledare blir räddare och agerar försiktigare? Undviker de beslut som kan bli fel, även om dessa också hade kunnat bli rätt?

Det är extra oroande när jag möter ungdomar som inte vågar prova av rädsla för att misslyckas, eller ännu värre, bli filmade och hamna på Snapchat eller TikTok när något går fel.

Det bekväma gnället och verkligheten jag möter

Parallellt med allt detta finns ett annat fenomen som hänger ihop med det ovan, nästan hälften av oss svenskar tycker det gnälls för mycket på våra arbetsplatser. Gnäller vi mer än vi agerar?

Det här blir extra tydligt för mig när jag är ute och föreläser om självledarskap och arbetsglädje. Jag möter chefer som beskriver hur fokus alltmer handlar om vilka rättigheter än skyldigheter man har. Att vi tenderar att fastna i det som inte fungerar, istället för att lyfta det som faktiskt gör det. Och att det gnälls mycket.

Det betyder inte att vi ska blunda för sådant som behöver förbättras. Självklart ska vi utveckla det som inte är bra. Men det är skillnad på konstruktiva förbättringar och att fastna i ältande. På många arbetsplatser gnälls det mer över det vi inte får än gläds åt det vi faktiskt har. Många verkar också bära en föreställning om att det är chefens ansvar att fixa arbetsglädje och en bra arbetsmiljö, nästan som om trivsel vore något som delas ut vid ett veckomöte. Chefen har självklart en viktig roll men det har vi alla. Jag vet att det låter klyschigt men vi är faktiskt varandras arbetsmiljö.

Jag som är uppvuxen i idrottsvärlden har ofta hört uttrycket ”laget framför jaget”. Det är klokt. Men jag pratar gärna mycket om ”jaget i laget”. För ett lag blir aldrig bra utan individer som tar ansvar, vågar utvecklas och bidrar till helheten. En organisation, ett företag eller ett lag går framåt om varje person ser sitt eget engagemang och ansvar.

Om vi vågar, peppar varandra även när det blir fel och ger mer energi än vi tar så blir det en roligare miljö både för mig själv och mina kollegor. Så vad kan jag göra för att bidra till den där härliga och positiva miljön?

För i slutändan är det betydligt roligare att ha människor omkring sig som lyser upp rummet när de kommer in, än lyser upp rummet när de går ut. Det är betydligt härligare med en arbetskamrat som ger beröm än en som gnäller vid kaffeautomaten. Och det är betydligt mycket skönare med en kollega som ger en klapp på axeln när man vågat något som blev fel, än en som baktalar eller hänger ut.

Vi skapar kulturen varje dag genom varje handling

Föreställ dig ett samhälle där ingen vågar fatta beslut eller prova något nytt. Där vi hellre gnäller i fikarummet än själva försöker. Där fler sitter på läktaren och klagar än vill spela själva matchen. Och allra minst leda laget, företaget eller organisationen framåt. Det börjar i det lilla, en medarbetare som låter bli att presentera en idé, en chef som duckar eller en ungdom som inte vågar söka ett jobb. Det samhället är närmare än vi tror.

Jag tror att lösningen börjar med att fundera över vilken kultur vi själva vill skapa. Vi har alla ett ansvar, oavsett roll eller titel. Vi kan berömma mer, lyfta andra, sprida energi, stå upp för kollegor och markera mot drev. Vi kan stötta mod, även när det leder till misstag, för misstag betyder att någon försökt. Som Ingvar Kamprad sa: Den som inte har gjort misstag har sovit hela livet.

Det handlar också om att vi måste göra ett val, mod eller trygghet. Trygghet är enkelt och säkert. Mod är svårare och riskfyllt. Och om det är något vår tid behöver mer av, så är det mod. Inte storslagna hjältedåd, utan det vardagliga modet att bidra. Att våga ta beslut, våga försöka och att våga misslyckas. Ett gott klimat uppstår inte av sig själv. Det byggs, steg för steg, av människor som vågar och väljer att bidra.

Den stora frågan!

Så kanske borde vi sluta fråga varför människor är rädda för att misslyckas. Det har vi pratat om ovan. Och självklart kommer vi alltid känna lite rädsla. Som Astrid Lindgren sa ”Mod är inte att inte vara rädd, det är att vara rädd men att göra det ändå”.

Den viktigare frågan är: Vad kan du och jag göra för att det är mindre farligt att försöka så att fler tar ansvar och vågar mer?

För kulturen vi lever i skapas inte av ”någon annan”. Den skapas av dig och mig. Det vi säger. Det vi gör. Det vi delar. Det vi skrattar åt. Det vi väljer att uppmuntra. Det vi väljer att bidra med. Och kanske, bara kanske, kan vi då röra oss mot ett samhälle där fler vågar lyckas, just för att de inte längre är lika rädda för att misslyckas.