Samhället straffar barn för vuxnas misslyckande

Sänkt straffålder, ett förslag som kommer skada barn mer än det skyddar samhället.

När samhället straffar barn för vuxnas misslyckande förändras synen på barn. Då är barn inte längre rättighetsinnehavare. Då har barn blivit problem, problem som ska fostras, disciplineras och straffas. En sänkt straffålder är en ny syn på barn.

I mitten av september 2025 berättade partiledarna för Tidöpartierna att de kommit överens om att straffbarhetsåldern tillfälligt ska sänkas till 13 år. Inga studier, ingen forskning, ingen fakta, ingenting visar att det skulle vara en bra idé. Tvärtom är det en riktigt dålig idé.

Samhället kan skydda barn mot att utsättas för brott utan att kränka andra barns rättigheter. Och än så länge har vi inte testat att satsa stort på det forskningen visar funkar. Det hade ju varit nåt nytt, att rekordmiljardsatsa pengar på det förebyggande och främjande arbetet.

Att sänka straffåldern är ett sätt att straffa barn för samhällets misslyckande

Vem var du när du var 13 år?

13 år, ett barn som inte får rösta, köpa alkohol eller energidryck, köra moped eller bestämma över sommarjobbspengarna. Barn som vi tror inte kan förstå konsekvenserna av sina handlingar. Och nu ska samma barn plötsligt kunna hållas ansvarigt som en vuxen när de begår ett allvarligt brott?

I vissa situationer är de barn, i andra vuxna.

År 1864 beslutade Sverige att straffbarhetsåldern skulle vara 15 år. Det byggde på tron att barn vid den åldern uppnått tillräcklig mognad för att skilja på rätt och fel. Innan 15 år har barn inte samma förmåga som vuxna att kontrollera känslor, impulser eller förutse konsekvenser.

Barns konsekvenstänk och impulskontroll utvecklas. För att förstå sina handlingar och lära sig behöver många barn begå misstag. Det handlar om att förstå och lära sig hur världen funkar.

”Om straffbarhetsåldern enbart hade baserats på barns mognad och ansvarsförmåga hade straffbarhetsåldern sannolikt varit betydligt högre än i dag” (SOU 2025:11)

Vilka är barnen som begår brott?

Idag rekryteras och manipuleras barn till att begå allvarliga brott. Den organiserade brottsligheten tvingar barn att både vara offer och gärningspersoner. De kriminella nätverken är smarta och manipulativa. De ser barn och unga som samhället har glömt bort, eller som vi tagit för lång tid på oss att se och hjälpa. Barn som redan befinner sig i en utsatt situation utnyttjas.

Med sociala medier och yngre representanter går rekryteringen fort. Barn är lättare att manipulera än vuxna. Det är enklare att hota och tvinga dem att utföra olika uppgifter. Barn blir en billig och mindre riskfylld arbetskraft. För yngre barn är det också svårare att stå emot och att lämna ett sådant sammanhang.

Brottsförebyggande rådet har tittat på levnadsvillkoren för barn som utreds för brott. Barnen har generellt sett växt upp i socioekonomisk utsatthet och i hem som oftare får ekonomiska bidrag. Studien visar att:

• nära hälften av tjejerna hade levt med en mamma som saknat tillräcklig föräldraförmåga och en tredjedel med en pappa som saknat förmåga vid tiden för brottet

• en tredjedel av killarna och hälften av tjejerna hade själva utsatts för brott året innan de begick sitt brott

• ungefär hälften av barnen hade orosanmälts första gången före de fyllt 12 år

• nära hälften av barnen hade en tidigare ställd psykiatrisk diagnos

Många av barnen hade kriminellt umgänge, omfattande skolfrånvaro och återkommande konflikter i skolan.

När vi pratar om barn som ska straffas blir det individuella barnet osynligt. Vem är barnet? Vad har gjort att hen hamnat här?

Trots att det handlar om barns vardag och liv blir barnen väldigt osynliga. Vi borde fundera mer på vilket ansvar vi som samhälle har för att förhindra att barn hamnar i kriminella nätverk. Är det vårt ansvar eller barnens eget fel?

Vad händer med ett barn i fängelse? Och vad händer när barnet kommer ut?

Barn säger att vi straffar fel personer.

Barnombudsmannen har samtalat med barn och unga som är frihetsberövade. De tror inte på sänkt straffålder. De menar att det inte löser några problem.

I stället efterfrågar de större satsningar på förebyggande arbete och bättre stöd till de barn och unga som redan är frihetsberövade.

Barnen vill att vuxna utreder och förstår varför barn begår brott. De vill att vuxna frågar om de utsätts för våld hemma. De vill också att det pratas mer om skjutningar och kriminalitet i skolan.

Barn och unga menar dessutom att fel personer straffas. De säger att det behövs mer kunskap om hur de kriminella nätverken fungerar. Flera uttrycker att de själva har bättre koll på detta än yrkespersonerna som ska hjälpa dem.

Barn och unga uttrycker också ett tydligt behov av tidiga insatser och av insatser där de själva är delaktiga i hur stödet och insatsen utformas. De betonar vikten av trygga vuxna som finns där i alla åldrar. Det handlar om vuxna som ser och förstår barn och unga. Vuxna som bryr sig på riktigt.

Om att barn och unga får hjälp och stöd kontinuerligt och mycket, mycket tidigare. Vuxna som kan ge råd, stöd och hjälpa dem att fatta bra beslut. Och någon som frågar hur de mår.

Forskning och experter: Straff skadar barn i onödan

Brottsförebyggande rådet beskriver hur internationella studier visar tydliga samband mellan frihetsberövanden under ungdomsåren och senare fysiska och mentala hälsoproblem, risk för tidig död, försämrad utbildning och arbetsmarknadsanknytning samt ytterligare frihetsberövanden under vuxenlivet.

Frihetsberövanden stör både den psykosociala utvecklingen och den mognadsprocess som ofta leder till att många unga slutar begå brott.

Vid ett forskarseminarium under 2024, anordnat av Rädda Barnen och Bris, deltog forskare inom juridik, kriminologi och socialt arbete. Samtliga uttryckte att sänkt straffålder är en dålig idé som inte har stöd i forskning.

Tidigare har Sverige haft en syn om att hot och våld inte gör barn till bättre människor. Nu förs argument om att barn är farliga och bör låsas in.

Det är inte en straffande vuxenmakt barn ska möta, utan vuxna som tar ansvar att skydda och stödja barn mot en god utveckling.

Utifrån det främjande och förebyggande perspektivet behövs kärlek och ramar för barns hälsosamma utveckling. Det har ofta saknats hos barn som begår allvarlig brottslighet och de bristerna måste tillgodoses för att barn ska kunna läka.

Remissinstanserna är mycket kritiska till utredningen. De menar att förslagen främst handlar om att straffa enskilda individer istället för att angripa de bakomliggande orsakerna. Vissa grupper av barn osynliggörs och påverkas mer än andra. Det blir särskilt tydligt då ett funktionsrättsperspektiv saknas i utredningen.

Likaså pekar remissinstanserna på att det är ekonomiskt ineffektivt. De resurser som kommer att krävas för att utreda och lagföra unga lagöverträdare skulle istället kunna läggas på insatser för att stärka skyddsfaktorerna för ett barn. Dessutom lyfts det som dubbeltydigt att ett barn ska anses ha tillräcklig ansvarsförmåga för att dömas till påföljd för vissa brott, men inte för andra.

Barn behöver och har rätt till stöd, inte fängelse

Det finns inga bevis för att sänkt straffålder minskar brottsligheten. Forskning, barnrättsorganisationer och barn själva säger tvärtom. Straff skadar och grundproblematiken finns kvar.

Vi måste komma ihåg. Ett barn är fortfarande ett barn, även om hen har begått ett brott. Ett barn har rätt till sina rättigheter i alla lägen, även om hen har begått ett brott.

Vill vi göra skillnad måste vi satsa på det som fungerar. Förebyggande stöd, vuxna som bryr sig, utbildning, fritid, kultur och resurser där de gör skillnad.

Att låsa in barn är aldrig vägen till ett tryggare samhälle. Det är vägen till ett samhälle som straffar sina egna barn för vuxnas misslyckande.