Har du någon gång fått en tanke du inte vill ha? En bild av att knuffa någon på perrongen, en impuls att säga något oförlåtligt mitt i ett möte, en plötslig föreställning om att skada någon du älskar. För de flesta försvinner tanken lika snabbt som den kom. Men ibland gör den inte det. Ibland stannar den kvar – inte för att den är starkare än andra tankar, utan för att den börjar betyda något.
Jag har arbetat med människor som plågas av sina tankar i över tjugo år, först i psykiatrin och senare på en specialistmottagning för tvångssyndrom, OCD, parallellt med forskning på samma område. I september kom min bok Förbjudna tankar – brus eller budskap? (Natur & Kultur). Den handlar om en fråga som har följt mig genom alla dessa år: Vad är det som gör att vissa människor fastnar i sina tankar, medan andra kan låta dem passera?
Tankar nästan alla får
Det första man behöver veta är att förbjudna tankar inte är något ovanligt. Redan på 1970-talet gjorde psykologerna Stanley Rachman och Paul de Silva något som var radikalt för sin tid: De frågade vanliga människor om deras mest obehagliga och förbjudna tankar. De allra flesta beskrev att de någon gång fått flyktiga bilder av att kasta sig framför ett tåg, ropa något hädiskt i kyrkan eller skada någon de älskar. Innehållet var detsamma som hos personer med tvångssyndrom. Skillnaden låg inte i tankarna, utan i hur de tolkades. Senare studier i ett dussintal länder, från Brasilien till Iran, har visat samma sak: Nio av tio människor får sådana tankar.
Det gäller även mig. Jag kan stå i köket och plötsligt få en bild av att skada någon jag tycker om. Skillnaden mellan mig och de patienter jag har träffat var aldrig att jag slapp tankarna. Skillnaden var att jag inte stannade kvar i dem. Tanken kom och gick vidare, och jag fortsatte laga mat.
Brus eller budskap?
Bokens titel rymmer den fråga allt handlar om. Är en förbjuden tanke brus – en biprodukt av en hjärna som ständigt simulerar möjliga hot? Eller är den ett budskap – ett avslöjande om vem jag egentligen är och vad jag egentligen vill?
Den som svarar brus suckar, tittar till barnet och lägger sig igen. Den som svarar budskap börjar analysera, kontrollera och kämpa. Och just där börjar ofta lidandet. I det ögonblick en tanke behandlas som ett bevis blir det inre livet en farlig plats att vistas i. Man börjar övervaka sig själv. Man undviker situationer där tanken kan dyka upp. Man försöker trycka bort den – och upptäcker det som forskningen visade i ett numera klassiskt experiment där deltagare ombads att inte tänka på en björn: Kampen mot en tanke gör den bara starkare.
Boken öppnar med en småbarnsmamma som inte längre vågar natta sin son. Hon har inte gjort något. Hon söker hjälp för något hon är rädd att kunna göra – för en tanke hon inte valt, men som hon inte längre vågar avfärda som just en tanke. Hennes fråga är densamma som jag hört i otaliga varianter genom åren: Om jag kan tänka så här, vem är jag då?
Det förbjudna byter skepnad
Det som slog mig när jag började skriva var hur gammalt fenomenet är. Martin Luther beskrev hur hädiska ord trängde sig på mitt i bönen. Inom islam finns ett eget begrepp för det, waswasa – viskningar. Och i varje tid tycks de förbjudna tankarna söka sig till det som just den kulturen betraktar som heligt. I århundraden var det Gud. I dag handlar de oftare om barnet, om kärlekens äkthet, om vilken sorts människa man är moraliskt och politiskt. Innehållet förändras, men mekanismen är densamma.
Kanske finns det också något i vår tid som förstärker detta. Vi lever i en kultur där tankar allt oftare förstås som uttryck för vilka vi är, där vi uppmanas att lyssna inåt, känna efter och leva sant mot vårt inre. Det är inte fel i sig. Men vad händer när introspektionen används för att uppnå visshet i frågor som saknar entydiga svar? I boken följer jag den frågan genom terapirummet, religionshistorien och forskningen – och landar i en slutsats om ansvar och frihet som var ovan även för mig.
Varför det angår fler än de drabbade
Det här är inte bara en fråga för psykiatrin. I studier där vårdpersonal fått läsa korta beskrivningar av föräldrar med skrämmande tankar om sitt barn ville många hålla avstånd – trots att personerna i beskrivningarna uttryckte avsky inför tankarna. Men när samma berättelser följdes av några minuters förklaring om hur sådana tankar fungerar minskade avståndet markant. Förståelse visade sig fungera som ett slags motgift.
Jag tror att det gäller långt utanför vården. På varje arbetsplats finns människor som bär på tankar de skäms för och aldrig skulle säga högt. Det mesta av lidandet sker i tystnad, och tystnaden är en del av problemet. Det som gång på gång visar sig göra skillnad är inte den kloka analysen, utan att någon annan vågar säga: Jag känner igen det där.
Tankarna försvinner inte men de behöver inte fungera som domare i våra liv.
Erik Andersson är professor i klinisk psykologi vid Karolinska Institutet och legitimerad psykolog. Han har i många år arbetat kliniskt med och forskat om tvångssyndrom och påträngande tankar. Hösten 2026 utkom hans bok Förbjudna tankar – brus eller budskap? på Natur & Kultur.
