När psykologin blir en dyr affär

Intresset för psykologi är stort, inte minst i arbetslivet. Företag, myndigheter och andra organisationer investerar varje år stora summor i personlighetstester, ledarskapsmodeller, motivationsprogram, coaching och olika former av medarbetar- och organisationsutveckling. Ambitionerna är vanligtvis goda. Man vill rekrytera rätt personer, utveckla bättre ledare, skapa välfungerande arbetsgrupper och få medarbetare att både må och prestera bättre. Problemet är att långt ifrån allt som säljs håller vad det lovar.

Det finns en omfattande marknad för psykologiska produkter och tjänster där försäljningen har sprungit ifrån evidensen. Komplexa frågor om personlighet, motivation, ledarskap och mänskligt beteende reduceras till enkla modeller och tilltalande förklaringar. Lösningarna presenteras ofta med vetenskapligt klingande begrepp, certifieringar, hänvisningar till forskning och imponerande kundlistor. Allt detta bidrar till att skapa trovärdighet, men säger inte nödvändigtvis särskilt mycket om huruvida metoden faktiskt fungerar.

Det är detta fenomen som jag kallar Psychobusiness, det vill säga när försäljningen blir viktigare än evidensen och man säljer känslan av vetenskap snarare än vetenskap.

Det betyder inte att kommersiell psykologi i sig är problematisk. Tvärtom finns det gott om seriösa aktörer som erbjuder tjänster med god förankring i forskning och vetenskap. Problemet uppstår när löftena blir större än kunskapsunderlaget och när gränsen mellan vetenskap och marknadsföring blir svår att upptäcka.

Just det senare är viktigt, eftersom det vore både orättvist och alltför enkelt att lägga ansvaret på den HR-specialist, chef eller inköpare som fattat beslutet. Den som ansvarar för personalfrågor kan inte samtidigt förväntas vara expert på exempelvis psykometri, personlighetspsykologi, motivationsteori och vetenskaplig metod. Dessutom är många produkter skickligt paketerade. Säljaren kan hänvisa till forskning, använda akademiska titlar och certifieringar eller presentera en lång rad välkända organisationer som redan använder produkten. För den som inte själv behärskar forskningsområdet kan det vara mycket svårt att avgöra vad som är gedigen kunskap och vad som framför allt är skicklig marknadsföring.

Konsekvenserna kan samtidigt vara betydligt större än kostnaden för en utbildningsdag eller ett konsultuppdrag. Om människor rekryteras, bedöms eller utvecklas med metoder som saknar tillräckligt stöd riskerar organisationen att fatta sämre beslut. Medarbetare kan kategoriseras på felaktiga grunder, pengar och arbetstid läggas på insatser utan effekt och bättre alternativ väljas bort. I bästa fall har man betalat dyrt för något som inte gör någon större skillnad. I värsta fall kan metoden få väldigt negativa konsekvenser för både verksamheten och de människor som berörs.

Det finns dock en särskild lockelse i de enkla lösningarna. Personlighet, ledarskap, motivation och samarbete är komplicerade fenomen, medan den som säljer en produkt ofta tjänar på att göra dem enkla. Fyra kategorier är lättare att förstå än en komplicerad forskningslitteratur. En tydlig modell är enklare att presentera på ett ledningsgruppsmöte än ett svar som börjar med ”det beror på”. Just därför behövs en viss vaksamhet när mycket komplicerade problem får mycket enkla lösningar.

Lyckligtvis finns det ett ganska effektivt skydd mot Psychobusiness, och det stavas kunskap. Organisationer har mycket att vinna på att öka sin egen förmåga att bedöma de psykologiska produkter och tjänster som erbjuds. Det handlar inte om att chefer och HR-personal ska bli forskare, utan om att känna igen några grundläggande varningssignaler, förstå skillnaden mellan forskning och hänvisningar till forskning och veta vilka frågor man bör ställa innan man skriver under avtalet.

Minst lika viktigt är att våga ta hjälp när den egna kompetensen inte räcker. Det betraktas som självklart vid komplicerade juridiska, ekonomiska eller tekniska beslut. Det borde vara lika självklart när organisationen ska investera stora summor i metoder som gör anspråk på att kunna mäta, förklara eller förändra människor.

Ibland krävs omfattande sakkunskap. Men för att undvika de grövsta misstagen behövs förvånansvärt lite.

Mattias Lundberg är en av författarna bakom den nyss utkomna boken ”Psychobusiness – om självutnämnda experter, snabba lösningar och dyrköpta illusioner.”