I över tjugo år har Nicolas Lunabba arbetat nära barn och unga i Malmös socialt utsatta områden. Som författare, föreläsare och tidigare verksamhetschef för Helamalmö har han blivit en uppmärksammad röst i frågor om social hållbarhet, ledarskap och ungas livsvillkor. Hans egen berättelse har samtidigt kommit att beröra långt fler än dem han mött genom sitt arbete.
Nu har Nicolas Lunabbas berättelse från boken Blir du ledsen om jag dör? blivit film. Filmatiseringen har fått titeln Innan vi lyfter och skildrar relationen mellan Nicolas och Elijah – en relation som kom att förändra bådas liv. I berättelsen ryms också större frågor om vad det innebär att verkligen se en annan människa, vuxenvärldens ansvar och de förutsättningar vi skapar för barn och unga. Vi ställde frågor till Nicolas Lunabba om att se sin egen berättelse gestaltas på film, om reaktionerna den väckt och om vad han hoppas att människor bär med sig efteråt.
Hur känns det att se din egen berättelse bli film? Var det annorlunda än du hade föreställt dig?
Det är surrealistiskt, och fyller mig med motstridiga känslor. Å ena sidan är jag tacksam att filmbolaget velat satsa på vår berättelse, att den – och framför allt budskapet som förmedlas – kan nå ut till en bredare publik, samt förstås att filmen blev så bra och gripande. Å andra sidan slungar den mig tillbaka till en tid som nu, så många år senare, ter sig alltmer overklig; så mycket våld och smärta. Det var annorlunda än jag hade föreställt mig därför att jag inte på förhand alls kunde föreställa mig hur den kunde vara. Min berättelse har jag levt, skrivit om och läst om i bokform. Det är i min inre värld, med mina egna minnen och tolkningar den har existerat, fram till nu, alltså, när den skildras på vita duken av andra konstnärer. Det är ju galet, men också väldigt, väldigt fint och hedrande.
Både boken och filmen handlar om relationen mellan dig och Elijah, men också om kraften i att bli sedd. Varför tror du att just den berättelsen har berört så många?
Barn är per definition sårbara och utsatta. Alla har vi varit barn, och alla har vi varit rädda att bli lämnade, många av oss har också erfarenheter av ensamhet och hjärtekross. Det finns förstås något allmänmänskligt i detta. Många av oss är också föräldrar, eller arbetar med barn och unga. Jag vill tro att det är just dessa premisser, mötet mellan sköra människor (vi är alla sköra!) som just motverkar det som gör ont, kväver rädslan, öppnar upp, tillåter oss att älska – och vidare, våga vara sårbara.
Sedan boken kom ut har du mött många människor genom dina föreläsningar. Är det något i publikens reaktioner som har överraskat dig?
Jag har fortfarande svårt att ta in reaktionerna på denna berättelse. Det jag skriver och föreläser om är ofta de värsta upplevelserna i mitt liv, och förstås de allra vackraste, sådant man vanligen håller för sig själv. Och just detta, märkligt nog, gör att mötena blir så starka. Det är en klyscha, men genom att öppna upp för andra tillåter man även dem att öppna upp. Det är lika överraskande varje gång, det som formulerades så fint av författaren James Baldwin: ”Alla människor runt omkring dig, alla som du tittar på, de är också du.”
Du har arbetat med barn och unga i över tjugo år. Vad ger dig hopp idag, trots de samhällsutmaningar vi ser?
Hoppet finns alltid i tillsammansskapet, i relationerna vi bygger. Människor som går samman och formulerar andra sätt att leva ihop – och praktiserar förändringen. Inte minst finner jag styrka i de unga, som inte accepterar att vi ska leva i ett ojämlikt och orättvist samhälle. Som inte accepterar en samhällsordning som kräver att somliga ska leva på smulor och andra i överflöd. Unga som bryter med destruktiva konventioner, som tror på sin magkänsla och lyssnar till sitt hjärta.
Många förknippar dig med frågor om social hållbarhet och ledarskap. Vad önskar du att fler ledare tog med sig från berättelsen?
Att man höjer blicken, inte ser lösningarna som enskilda och individuella, utan blir bättre på att förstå de sociala, ekonomiska, geografiska och politiska omständigheter som formar unga, inte minst unga som från födseln förfördelats. ”Nick” och ”Elijah” i filmen kan man tolka som symboler för något större: Om vuxensamhället blev bättre på att skapa rätt förutsättningar för alla barn, ja, då flyger vi tillsammans.
Om någon lämnar biosalongen och bara bär med sig en enda tanke från filmen, vad hoppas du att den tanken är?
Det är väl just det. En rättvis och vänlig värld i vilket vi ställer upp för varandra, som främjar förståelse och empati, som ser lösningar också i de mest svårhanterade situationer, den är möjlig, men bara möjlig om vi kan föreställa oss den, och om vi kan se förbi våra olikheter. Visst lät jag precis som en lärobok från 90-talet? Floskler staplade ovanpå varandra. Men precis så är det faktiskt.
Nicolas berättelse rör sig från det djupt personliga till något betydligt större. Från mötet mellan två människor till frågan om vilket samhälle vi vill skapa och vilket ansvar vi har för varandra. Kanske är det också där berättelsens kraft finns. I påminnelsen om att förändring inte bara handlar om stora beslut eller enskilda insatser, utan om relationer, förutsättningar och vår förmåga att se människan framför oss. Och om tron på att en annan verklighet faktiskt är möjlig.
