När styrka blir en mask

Jag är rädd för att, djupast inne, inte vara någonting.
Att jag inte är något alls att ha, att du ska upptäcka det och stöta bort mig.
Så börjar paraden av maskeringar.
Ständigt småpratar jag med dig.
Jag berättar allt som egentligen inte betyder något, men ingenting om vad som betyder allt.

En tyst kultur av kontroll
Vi växer upp i en kultur där pojkar lär sig tidigt att vissa känslor är farliga.
Ilska är okej, sorg är inte.
Prestation hyllas, sårbarhet misstänkliggörs.
Och när vi gång på gång får höra att vi ska "bita ihop", så gör vi det tills det blir en reflex.
Problemet är att det vi håller inne inte försvinner. Det fastnar.
Det sätter sig i kroppen, i relationerna, i vår oförmåga att slappna av.
Vi lär oss kontrollera allt utom just det vi borde lyssna på, vårt inre liv.

Min berättelse
Jag kastas tillbaka 10år när jag otaliga gånger försökt göra mig kvitt ett mångårigt missbruk. Jag trodde problematiken låg i miljö och umgänge. Min strategi blev därför att isolera mig, från vänner, från familj... från alla. Efter veckor av isolation nådde jag det djupaste av vatten. Jag måste dö eller döda. Denna sjuka tanke uppstod utifrån känslan av att någon måste förstå min smärta. Som en blixt från klar himmel trängde något så totalt in i min värld. Att jag måste vända om.. här kom min vändpunkt. Här förstod jag också djupet av vad som menas med machokultur.

När normerna blir osynliga väggar
Machokulturen är inte bara en uppsättning attityder, det är ett system av förväntningar.
Det styr hur vi pratar, vem vi vågar vara, vad vi skämtar om, och vad vi döljer.
Det är därför män ofta söker hjälp sist. Det är därför självmorden är så många.
Inte för att det inte finns hjälp, utan för att vi saknar förmågan att uttrycka oss.
Samhället pratar gärna om psykisk ohälsa, men sällan om den kultur som skapar den.
Vi vill ha starka, fungerande män, men vi ger dem ingen plats att falla utan att förlora värdighet.
Vi applåderar framgång men tystnar inför smärta.
Vi säger "ta ansvar", men glömmer att ansvar också betyder att ta hand om sig själv.

Ett system som isolerar
Den moderna mannen lever i ett samhälle där ensamhet blivit normaliserad.
Vi är uppkopplade, men inte sammankopplade.
Vi pratar om allt, men sällan om det som betyder något.
När arbetet blir identitet, när kroppen blir ett projekt och relationer blir prestationer, då tappar vi kontakten med något grundläggande mänskligt.
Det handlar inte om att skuldbelägga män.
Utan tvärtom. Det handlar om förståelse. Vi behöver ge män verktygen för att uttrycka sig i jag-form.

Internationella mansdagen, en påminnelse
För mig är internationella mansdagen inte en dag för att fira män, utan för att hedra och frigöra dem.
Från tystnaden, skammen och ensamheten.
Från rollen som den som alltid måste veta, orka, prestera.
Det handlar om att omdefiniera styrka,
från kontroll till närvaro,
från fasad till ärlighet,
från ensamhet till gemenskap.

• Vi behöver börja prata om män som relationella varelser, inte bara som roller i ett system.
• Om pojkar som behöver modeller för känslomässig intelligens, inte bara disciplin.
• Om pappor som vågar visa svaghet, så att söner lär sig att de får göra detsamma.

Vad vi kan göra
Förändring börjar inte med kampanjer, utan med möten.
När du stannar upp och frågar en vän hur han verkligen mår.
När du vågar vara öppen inför dina barn.
När du som man tar ansvar för din inre värld på samma sätt som du gör för din yttre.
Vill du göra skillnad på riktigt, börja där du står.
Skapa rum där samtal får vara ärliga, inte bara effektiva.
Berätta om din smärta och ditt tvivel. Det är också en form av mod.
Våga visa dig mänsklig, för någon måste börja.

En ny sorts styrka
Jag tror inte lösningen är att avskaffa manlighet.
Jag tror vi behöver återerövra den.
För styrka handlar inte om att stänga ute, utan om att stå kvar.
Att orka känna utan att fly.
Att orka lyssna utan att döma.
När vi gör det, när vi vågar leva öppet, då händer något.
Män börjar hitta hem i sig själva igen.
Och det är där hoppet bor.