Jag blev tvungen att sjunga – och det vägleder mig än i dag

Alla letar efter en manual. En guide, en guru:
Exakt hur ska vi göra med AI-revolutionen?

Jag har några svar på den frågan, men först måste ni följa med mig mer än trettio år tillbaka i tiden.

Hösten 1994 tog min tid som student i den internationella organisationen Up With People slut. Vi gjorde frivilligt arbete och turnerade med en smörig musikalshow över hela världen, inklusive Australien. Just där framförde vi ett australiensiskt medley, med sex låtar från olika epoker.

Jag var basist i bandet och brukade ibland sjunga, till exempel en av låtarna i det där medleyt: Midnight Oils ”Blue Sky Mine”, som jag älskar än i dag. Men det fanns också en annan låt, en kolossal powerballad som heter ”When Your Love is Gone”, framropad av den lite charmige men helt onyanserade Jimmy Barnes.
Hans röst är hög, mycket högre än min, och det faller mig verkligen inte naturligt att sjunga hans låtar i originaltonarten.

Det här formande ögonblicket som jag ska berätta om inträffade sent på turnén. Folk var trötta. Vi hade flera hemma sjuka, och båda de två killarna som brukade turas om att sjunga ”When Your Love is Gone” var borta för dagen. Men… the show must go on.

En man vid namn Marc var vår show manager, en franskkanadensare med stark karisma och en tydlig överblick över hela produktionen. Jag tror att han kunde varenda ton utantill, att han visste hur varje instrument spelades vid varje given sekund i showen.

Det var eftermiddagsrepetition, och situationen var pressad.
Han testade en kille, en pålitlig sångare med varm röst. Men han passade inte alls för låten.
Han kände det, och ville slippa.
Marc provade en annan kille; samma resultat.

Sedan stod han där nedanför scenen och lät blicken panorera över oss.
Han letade efter idéer där han stod, och visade det.
Orädd för att visa vankelmod i ledarskapet, så som bara riktigt trygga chefer kan.

”Andy”, sa han och tittade lite tveksamt på mig.
”Jag kan försöka”, sa jag, ”men det här är verkligen ganska långt utanför mitt register”.

Vi var tvungna att framföra låten i originaltonarten, E-dur.
En del av musiken låg förprogrammerad, och ingen av oss hade utrustning eller kunskap att helt omprogrammera den.
Jag klev ner till Marc, med basen hängande från min axel.

”Det kommer att gå bra fram till sista frasen i refrängen.
Men där blir det för högt.
Så sjung det här i stället”, sa han – och hittade på en ny fras åt mig, direkt på plats, lägre, men i utmärkt harmoni med helheten.

Jag nynnade igenom den ett par gånger medan Marc klev fram till kören och instruerade tenorerna att backa upp mig lite extra. Sedan försökte vi. Den kvällen gjorde jag ”When Your Love is Gone”, och det gick precis som Marc hade planerat.

Sådana situationer måste en show manager i Up With People lösa varje vecka. Särskilt förr i tiden, när produktionen var så vansinnigt stor. 22 ton utrustning och 20 anställda och en ensemble på långt över hundra personer och en två timmar lång show.

Sättet Marc löste problemet på, öppet, omedelbart, i nuet, imponerade så mycket på mig att jag minns det, ett kvarts sekel senare, när jag funderar på hur teknologiska förändringar slår igenom på en arbetsplats:

Man lägger alla former av prestige åt sidan.
Man arbetar med det man har.
Man är beredd att försöka, och försöka igen.
Och man förblir fokuserad tills uppgiften är löst.

Det är ingen skillnad nu, bara för att vi har fått tillgång till en omvälvande artificiell intelligens. Vi jobbar på, enligt de goda principer som har tagit oss hit där vi är i dag. Det har gått bra förut, och det kommer att gå bra igen – så länge ni gör som Marc, bevakar er öppenhet och tar ert eget lärande på största allvar.