Hur mycket energi går åt till att passa in?

I stort sett varje dag hamnar jag i situationer där jag tänker på om jag ska säga "min sambo" eller "min flickvän" ("fästmö" har jag testat, men då hör folk fästman..)

Så inledde jag ett uppmärksammat inlägg på LinkedIn i samband med Lesbian Visibility Day. Jag skrev om vilket ord jag väljer i olika sammanhang, om hur min sexualitet kan påverka hur folk ser på mig och om de aktiva beslut jag fattar innan jag öppnar munnen. Och kommentarerna haglade in. 99% stöttande, vilket känns fint. Men någonstans i stöttningen från straighta människor upplever jag ett skav. Jag känner mig missförstådd. En del kommentarer handlade om att jag ska vara stolt över min kärlek och inte bry mig om vad andra tycker. Och det gör jag, var så säker. Men inte i alla lägen.

Jag är föreläsare och konsult, vilket innebär att jag träffar en jäkla massa nya människor hela tiden och min primära målgrupp är typ 55-åriga män inom industrin. Med tanke på att jag utbildar om omedvetna fördomar så kanske jag inte borde stereotypisera, men 55-åriga män inom industrin är politiskt sett inte de mest öppna och toleranta. Och det spelar roll, för det gör att min sexualitet inte är neutral information i de rummen. Det blir en avvägning varje gång det kommer på tal. Säger jag min sambo så har jag i stort sett signalerat att det är en man, vilket innebär att jag måste få in ett "hon" i konversationen så snart jag kan för att jag ska slippa rätta honom. Eller så låter jag honom tro att det är en han, så att han inte behöver känna sig dum som har gjort antaganden om min sexualitet. Båda alternativen kräver något av mig.

Folk läste också in att det största problemet är att jag inte vet hur jag ska prata om min sambo. Hur jag ska föra henne på tal. Så kommentarsfältet fylldes med en massa tips på hur jag ska benämna henne. Allt detta i största välvilja, och jag uppskattar det verkligen. Men. Det spelar ingen roll vilket knep jag använder, det kräver fortfarande en ansträngning av mig. Problemet är att jag överhuvudtaget behöver ha de här tankarna. Att det tar upp plats i min hjärna innan varje nytt möte. Det är inte ett problem som man löser med bättre formuleringar. Det är ett strukturellt problem. Ingen ger en straight kvinna tips på hur hon ska introducera sin partner så att folk förstår att det är en man. Det är bara självklart.

Och sen när jag ändå missar, när någon säger "han" och jag behöver rätta, så är inte heller det enkelt. Ska jag göra det lättsamt? Diskret? Bara fortsätta säga "hon" tills de fattar? Det blir varje gång en liten påminnelse om att jag avviker. Och jag behöver göra det på ett sätt som inte får den andra personen att känna sig obekväm. Så jag hanterar både mitt eget och deras obehag. Det här är vad man brukar kalla för minoritetsstress. Den konstanta, lågintensiva ansträngningen av att navigera i en värld som inte är byggd för dig. Småsaker som var och en för sig kanske inte spelar någon roll och som inte märks utifrån, men det läcker energi varje gång.

Jag vill också tillägga att jag dessutom är privilegierad i sammanhanget. Jag är trygg i mig själv, jag finner mig i en stöttande omgivning och min sexualitet är det enda med mig som avviker från normen i de här rummen. Ändå är det något som tar plats i mitt huvud varje dag. Så vad kostar det för den som inte har den tryggheten? För den som avviker på flera sätt samtidigt? För den som är ny på jobbet och inte vet hur kollegorna reagerar? För den som jobbar på en arbetsplats där det skämtas på vissa sätt? Det är en fråga arbetsplatser borde ställa sig oftare.

En trygg arbetsplats kan verkligen göra skillnad. När folk är medvetna om sina antaganden, när språket är inkluderande och när man faktiskt jobbar med de här frågorna, så minskar det där dagliga energiläckaget. Låt ert HBTQIA-arbete synas året om, inte bara under temaveckor. Det räcker inte att hänga upp en regnbågsflagga under Pride ifall vardagen på arbetsplatsen inte är trygg för de som faktiskt tillhör gruppen. Walk the talk.