”Hur bygger man team som vill klättra berget – istället för att få det klättrat?”

Den första frågan jag ställer till kandidater som ansöker till mina expeditioner till världens ytterkanter – där gränsen mellan liv och död ibland är hårfin – är enkel: Vill du klättra berget, eller vill du ha det klättrat? Nästan alla svarar att de vill klättra berget, men sanningen avslöjas alltid i handling. De flesta människor älskar idén om toppen, men betydligt färre älskar processen som krävs för att nå dit: osäkerheten, slitaget, motgångarna och ansvaret.

Fenomenet är inte unikt för alpinism. Jag ser exakt samma sak i arbetslivet, där frågan “What’s in it for me?” allt oftare verkar komma före “What can I contribute with?”. När jag i somras besteg Norges samtliga 377 fjäll över 2000 meter på rekordtiden 68 dagar som första svensk någonsin slog det mig därför hur avgörande rätt mentalitet är för ett teams framgång. Mina sju klätterpartners frågade aldrig först vad de skulle få ut av projektet – de frågade vad projektet behövde. Tänk om fler arbetsplatser fungerade så.

Modern motivationsforskning visar nämligen att människor som drivs av mening, ansvar och delaktighet inte bara presterar bättre, utan också utvecklar högre grad av resiliens, kreativitet och långsiktigt engagemang.

Att få medarbetarna att känna sig levande

I april blev jag utsedd till Årets Äventyrare – för tredje gången i min karriär. Den här gången efter en prestation som många beskrev som nästintill omöjlig. Med diagnosen knäartros – ”ben mot ben” – och beskedet från läkare att jag sannolikt aldrig skulle kunna springa igen, genomförde jag ett projekt som stundtals gränsade till det absurda: att bestiga Norges samtliga 377 fjäll över 2000 meter på bara 68 dagar.

Det innebar i praktiken ett maraton om dagen genom några av Nordens mest brutala miljöer – över 120 000 höjdmeter, sylvassa exponerade kammar, snöstormar, åska och kilometer efter kilometer av lös och förrädisk sten, dag efter dag. Ingen arbetsplats lockar normalt högpresterare genom att erbjuda lidande, osäkerhet och miserabla förhållanden. Eller?

Det sägs att Sir Ernest Shackleton, som i början av 1900-talet försökte korsa Antarktis till fots, satte in följande annons i en London-tidning:

Legenden säger att över 5 000 män – och tre sportiga kvinnor – ansökte. Endast 28 blev utvalda.

Ingen av mina närmaste vänner hade tid eller intresse för mitt Norge-projekt, så jag var tvungen att tänka kreativt. Jag publicerade därför min egen kontaktannonser-annons:

“Har du modet – eller galenskapen – att anta utmaningen? Ingen lön. Iskalla vindar. Långa dagar av svett, skavsår och ständig självprövning. Stunder av tvivel. Kanske till och med existentiella kriser. Belöningen? Osäker. Heder? Kanske. Evigt erkännande? Förmodligen inte. Men du kommer känna dig levande på riktigt.”

Folk från hela landet hörde av sig. De flesta föll dock snabbt bort. Den första gruppen bestod av människor som sa att de skulle vara mentalt och fysiskt redo – men som saknade erfarenheten som krävdes när verkligheten blir obekväm på riktigt. Den andra gruppen var erfarna äventyrare som främst såg projektet som en möjlighet att bocka av sina egna mål och toppar.

I praktiken ville de att jag skulle bli en del av deras äventyr, när jag i själva verket behövde människor som ville göra projektet större än sig själva. Men så dök de där sällsynta guldkornen upp. Personer som offrade tid med familjen, tackade nej till bekvämlighet och ställde frågan:

”Vad behöver projektet?”

När jag påbörjade Norgeprojektet var det egentligen en enda sak jag längtade efter: att bli fullständigt utmattad. Att känna vinden piska mot ansiktet, uppleva tvivel, motstånd och inslag av hopplöshet – men ändå resa mig igen. Att få känna att jag fortfarande kunde övervinna hinder.

Och det är precis samma sak jag ser när jag guidar företag till Kebnekaise eller arrangerar överlevnadscamper på vår ö Stora Löknäsholmen i Stockholms skärgård. Människor växer bokstavligen inför ögonen på en när de tvingas konfrontera sina rädslor och spränga sina mentala begränsningar. Det skapar en stolthet och självkänsla som är större än bonusar, fruktkorgar och champagne på AW:n.

Vi lever i en tid där komfort har blivit norm och motstånd något som ska undvikas. Men forskningen pekar i motsatt riktning. Psykologer som Angela Duckworth och Carol Dweck har visat att människor utvecklar grit, resiliens och långsiktig motivation genom utmaningar, mening och känslan av att bemästra något svårt – inte genom ständig bekvämlighet.

Kanske är det därför människor idag hungrar efter äventyr, prövningar och sammanhang som känns på riktigt. För frågan är kanske inte längre hur vi får människor att prestera mer – utan hur vi får dem att känna sig levande igen.

Från hopplös diagnos till mirakel

Bakom prestationen i Norge ligger en brutal fysisk resa. Efter år av smärta och begränsningar fick jag diagnosen knäartros – ben mot ben. Jag hade svårt att gå nedför trappor utan att det högg i knäna. När jag träffade läkaren kom beskedet utan omsvep:

”Jag rekommenderar dig att ALDRIG springa igen.”

Det var inte ett mjukt ”ta det lite lugnare”. Det var ett definitivt stopp. Ridå. Game over.

Men ju hårdare människor försöker begränsa mig, desto mer vaknar något inom mig till liv. Efter en avancerad stamcellsbehandling hos SLS i Stockholm förändrades situationen radikalt. Från att knappt kunna gå smärtfritt genomför jag idag ultralopp på upp till 96 kilometer. Brosket har återbildats med flera millimeter och jag lider inte längre av knäartros.

Och kanske är det just där jag fungerar annorlunda än många andra. När människor säger, i klassisk Närkestil, ”de går aldri”, då vet jag att jag är något på spåren. Då vet jag att projektet är värt min energi. För världen lider inte brist på människor som säger ”det går inte”. Den lider brist på människor som vägrar acceptera det svaret.

Du har säkert själv varit där. Någon säger att det inte går, och plötsligt växer hornen ut. Någonting tänds inom dig. Du tänker:

”Jag ska banne mig visa att det går.”

Kanske var du sådan redan som liten. Eller så blev du det efter att ha stångat dig blodig mot investerare, kunder eller människor som inte såg det du själv såg. För alla som försökt bygga något stort känner igen känslan: när omvärlden tvivlar samtidigt som du själv ser potentialen glasklart.

Det är nämligen skrämmande lätt att ge upp. Som en man i Alaskas vildmark uttryckte det i ett TV-program jag såg för några år sedan:

“Dying is easy. Everything else is hard.”

Och det ligger något obehagligt sant i det citatet. Att följa minsta motståndets lag kräver ingen ansträngning alls. Att däremot fortsätta när kroppen värker, när tvivlet gnager och när människor runt omkring dig redan räknat bort dig – det kräver något helt annat.

Men det finns också en särskild stolthet i att lyckas med det som andra dömt ut. En känsla som är större än pengar och större än tur. För när du byggt något genom motstånd, disciplin och envishet så vet du att framgången är förtjänad.

En historik av världsprestationer

I april blev jag utsedd till Årets Äventyrare i Sverige – för tredje gången.

• 2006 – Världsrekord: snabbast i världen och förste svensk att bestiga Seven Summits
• 2010 – Besteg två 8000-metersberg under samma säsong (Gasherbrum I och II i Pakistan)
• 2026 – Besteg Norges samtliga 377 fjäll över 2000 meter på världsrekordtiden 68 dagar – som första svensk någonsin

Det som förbryllar mig är hur ofta människor frågar:

”Ska du lägga av nu?”
”När ska du ge upp?”

Ursäkta mig, men vad är det för människor som ställer de frågorna? Varför skulle jag sluta med något jag älskar? Varför hör jag så sällan den betydligt mer intressanta frågan:

”What’s next?”

Det är som om många människor betraktar passion, lidelse och extrema ambitioner som någon form av självbestraffning bara för att det är jobbigt, obekvämt eller riskfyllt.

Men här uppstår en märklig paradox: förvånansvärt få människor kan skilja på rädsla och fara. Rädsla är ofta en mental konstruktion. Fara är något verkligt och konkret.

För mig handlar äventyr inte om dödslängtan. Tvärtom. Det handlar om att känna sig levande. Om att pressa sina gränser, upptäcka vad man faktiskt är kapabel till och vägra krympa sitt liv av rädsla för obehag.

För i slutändan är det kanske inte misslyckandet vi borde vara mest rädda för – utan stagnationen.

Så vad vill jag att du tar med dig efter att ha läst detta?

• Vilka människor i din organisation stärker projektet – och vilka dränerar det?
• Hur reagerar du när andra säger att något är omöjligt?

Och den viktigaste frågan av alla:

Vill du klättra berget – eller vill du ha det klättrat?

Själv riktar jag redan blicken framåt. Mot nya projekt. Nya expeditioner. Nya potentiella världsrekord. För jag är långt ifrån klar. I höst återvänder jag till Nepal för att försöka bestiga oklättrade 6000-metersberg där ingen människa tidigare satt sin fot.

Psykologisk forskning visar att människor som upplever mening, utmaning och progression i livet utvecklar högre grad av välmående än människor som enbart jagar bekvämlighet. Kanske är det därför jag fortsätter söka nästa horisont. Inte för att fly livet – utan för att känna mer av det.

Följ min resa på Instagram @fredrik.strang och boka en föreläsning med mig om du vill ge ditt team verktyg för att hantera motgångar, fatta bättre beslut under press och våga tänka större än omgivningens begränsningar.