Få svenskar har stått i FN:s Generalförsamlings stora sal, en av dem är Ann Linde. Som Sveriges utrikesminister och OSSE-ordförande har hon talat inför världens ledare om fred, nedrustning, Ukraina, Mellanöstern och internationellt samarbete. I sina föreläsningar delar hon med sig av personliga erfarenheter, diplomatiska insikter och en stark tro på att världen – trots allt – fortfarande kan välja samarbete framför konfrontation.
När man står i FN:s Generalförsamling, med delegationer från världens alla hörn framför sig, känner man tyngden av historien. Där, i samma sal där världens ledare gång på gång har försökt finna vägar ur krig, konflikter och globala kriser, påminns man om varför FN fortfarande behövs och varför det aldrig får reduceras till en symbolisk institution bland andra.
Jag har själv haft privilegiet att tala inför Generalförsamlingen flera gånger. Varje gång är det lika högtidligt, men också lika krävande. För där och då representerar man inte bara sitt land, man representerar tron på att internationellt samarbete, hur bräckligt det än kan verka, är vårt bästa och enda hållbara svar på de globala utmaningar vi står inför.
I dag möter världen en allvarlig brytningstid. Kriget mot Ukraina har påmint oss om att grundläggande folkrättsliga principer, som att gränser inte får ändras med våld, inte längre kan tas för givna. Antalet väpnade konflikter är det högsta sedan andra världskrigets slut. Klimatkrisen driver på fattigdom, migration och instabilitet. Demokratin är på tillbakagång.
Mitt i detta finns FN. Inte perfekt, men oersättligt.
Det är i FN:s säkerhetsråd, generalförsamling och underorgan som världen fortfarande möts, samtalar och förhandlar. Det är inom FN som normerna för mänskliga rättigheter, kvinnors deltagande, barns rättigheter och fredsbyggande har skapats och vidareutvecklats. Och det är under FN:s flagg som humanitära hjälparbetare varje dag riskerar sina liv för att bistå människor i nöd.
Under mina år som utrikesminister talade jag ofta om fred. Men jag betonade alltid att fred inte är en linje i sanden eller ett diplomatiskt papper, utan ett tillstånd där människor kan leva sina liv i trygghet och värdighet.
När jag talade i FN om Ukraina var mitt budskap tydligt: fred måste komma på Ukrainas villkor. Inget land ska tvingas till eftergifter efter att ha blivit angripet. FN:s grundprinciper handlar just om detta, respekt för suveränitet, territoriell integritet och mänskliga rättigheter.
I Mellanöstern har jag försvarat den tvåstatslösning som så många gånger känts långt borta, men som fortfarande är den enda realistiska vägen till varaktig fred. Två folk måste kunna leva sida vid sida i säkerhet, värdighet och med ömsesidigt erkännande. Även när hoppet prövas som mest är det FN:s roll att hålla liv i möjligheten till dialog, diplomati och försoning.
Ett av de ämnen jag burit med mig längst är nedrustning. Under kalla kriget var världen skräckslagen inför kärnvapenhotet. Sedan trodde många att det hotet var historia. Tyvärr har vi fått se motsatsen.
Upprustningen ökar, kärnvapenmodernisering pågår i flera länder och retoriken blir allt farligare. Därför är det viktigare än någonsin att tala klarspråk: vägen till säkerhet går inte genom fler vapen, utan genom förtroende, nedrustning och dialog.
FN:s nedrustningsorgan, från IAEA till FN:s kontor för nedrustningsfrågor, är fortfarande centrala för detta arbete. De ger inte bara forum för förhandling, de symboliserar viljan att bygga säkerhet genom öppenhet och samarbete, inte genom hot och maktspråk.
I en tid där stormaktsrivalitet, nationalism och misstro präglar världspolitiken är det lätt att bli cynisk. Att säga: ”FN fungerar inte.” Men jag brukar svara: det är inte FN som misslyckas, det är medlemsstaterna som inte låter FN fungera.
FN är inte någon abstrakt kraft. Det är vi. Våra regeringar. Våra beslut. Vår vilja att samarbeta trots skillnader. När den viljan brister, då försvagas FN. Men när vi väljer samarbete, då visar världen sin bästa sida.
Vi har sett det gång på gång i kampen mot pandemin, i de globala hållbarhetsmålen, i fredsbevarande insatser, i arbetet för kvinnors och flickors rättigheter. Och även i de små, men avgörande, stunder när diplomati förhindrat att ett lokalt bråk blir till ett regionalt krig.
Den 24 oktober, på FN-dagen, firar vi bildandet av Förenta Nationerna. Det är en dag för att reflektera över både framgångar och brister, men framför allt över det ansvar vi har att fortsätta arbetet.
För världen blir inte bättre av sig själv. Fred skapas inte av algoritmer eller marknadskrafter. Den byggs, varje dag, av människor som tror på samarbete, dialog och respekt för mänsklig värdighet.
Att tala inför FN:s Generalförsamling är att stå mitt i världens samvete. Det är en påminnelse om att varje land, oavsett storlek, har en röst, och att den rösten spelar roll. Jag önskar att fler kunde känna den känslan. Det är både ödmjukande och stärkande på samma gång.
Därför fortsätter jag att tala om vikten av FN. För även i en tid av misstro, teknologisk kapplöpning och växande konflikter behöver vi ett rum där världen fortfarande försöker lösa sina problem tillsammans. Ett rum där ord väger tyngre än vapen och där mänskligheten fortfarande har en chans.
Bokning och förfrågan
Skicka en bokningsförfrågan här för Ann Linde
Tyckte du att blogginlägget var inspirerande? Du kan boka Ann Linde till ditt event. Kontakta oss idag för att höra mer om möjligheterna.
Med över tre decennier i internationell politik ger Ann Linde unika perspektiv på EU, säkerhet och krisledarskap, och hjälper er organisation att navigera i komplexa globala landskap.
