Vi är varandras människor den stund vi har här

Häromdagen inför en föreläsning fick jag frågan:
”Vilken introduktionslåt vill du ha?”

Spontant började jag leta efter något nytt och modernt. Men min hjärna ville något annat.
Längst bak i minnesbanken hörde jag melodin, och jag tänkte: ”Såklart, det är den.”

Långt före jag själv föddes skrev Trio med Bumba Man ska leva för varandra.
Aldrig har deras textrader varit mer aktuella:

“Man ska leva för varandra och ta vara på den tid man har
Man ska leva för varandra, för en gång finns bara minnen kvar.”

Och så klev jag upp på scenen, till de trallande tonerna.
Jag kände stolthet, men också en sorgsenhet. För samtidigt tänkte jag på hur snett vi ofta hamnat, både som individer och som arbetsplatser.

Så många som går runt med spända axlar, övertygade om att allt hänger på dem själva.
Att prestera, existera, räcka till.
Så många som inte vågar be om hjälp, inte vågar visa sårbarhet, inte vågar vara närvarande, varken för sig själva eller för andra.

Jag har mött otaliga arbetsplatser där det är precis likadant.
Där människor pratar om varandra i stället för med varandra.
Där ledningsgruppen predikar floskler som ingen riktigt förstår, men som ändå upprepas i en sorts socialiseringsprocess för att visa att man hör till.

Resultatet? Ensamma individer som inte vet varför de egentligen går till jobbet och som känner en otrygghet i gruppen.

Det positiva är att lösningen inte är särskilt komplicerad. Det krävs ingen rymdforskning.
Det vi behöver just nu är att återta det mest mänskliga i oss.
Det som en gång gjorde att homo sapiens utvecklades vidare medan neandertalarna dog ut: vår förmåga att samarbeta, dela kunskap, vara nyfikna på varandra och bygga gemenskap.

För i en tid när världen känns orolig, när osäkerheten knackar på både globalt och lokalt, blir relationerna vi har till varandra mer betydelsefulla än någonsin.
Vi behöver hjälpas åt i familjelivet, vi behöver hjälpas åt på arbetsplatsen och vi behöver hjälpas åt i samhället i stort, för att integrera, involvera, stärka och bära varandra.

Jag brukar säga att det finns två relationer som avgör allt på en arbetsplats:

Relationen till varandra.
Den kan förändras i det lilla. Vi kan inte påverka allt, men vi kan påverka någon.
Att hälsa. Att mötas med blicken. Att säga något snällt. Att lyssna en stund.
Det kan låta enkelt, men i arbetslivet gör det stor skillnad.

Relationen till verksamheten.
Den växer genom bra intern kommunikation och ett kommunikativt ledarskap.
När alla förstår varför ni finns, vad ni står för, vart ni är på väg och hur var och en bidrar, då växer en vi-känsla som gör er fyllda av engagemang och gemensam riktning.

Det är just detta jag arbetar med i mina föreläsningar. Jag brukar säga att jag jobbar i relationsskapandets tjänst.
För kommunikation handlar inte om fler mejl, fler möten eller snyggare powerpoints.
Det handlar om att skapa band människor emellan, band som gör att vi orkar, vill och kan dra åt samma håll.

Det är lätt att glömma i en hektisk vardag.
Men våra arbetsplatser byggs inte av policies och budgetar.
De byggs av relationer. Av små handlingar, vardagliga gester, sättet vi talar till och med varandra.

Jag får ofta frågan:
“Hur kan vi snabbt förbättra vår interna kommunikation?”
Mitt svar är alltid detsamma: börja med att lyssna nyfiket.
Det är i känslan av att se och bli sedd som vi-känslan föds.

När jag i våras gav ut min debutroman Kloka tanters akademi skrev jag i förordet en dikt som påminner mig om varför allt detta är så viktigt:

Spår
Det där vi lämnar efter oss
Avtryck i sanden, den stund vi har här
Att på allvar finnas för en annan människa
är att rädda hela världen
Vi behöver inte förstå allt
men att finnas för någon är greppbart
Och det lämnar spår
Spår som lämnar spår
Spår som finns kvar vart än vi går

Våra liv är en blinkning i tiden. Vi vet inte hur länge vi har varandra, men vi vet att vi finns nu.
Och därför blir frågan så viktig: vilka spår vill vi lämna i varandras arbetsliv?

Vi ska finnas för varandra. Och vi ska ta vara på den tid vi har, också på jobbet.

// Anna Almberg – föreläsare, författare och expert på intern kommunikation och vi-känsla