När du tittar på bilden. Vem tror du att jag är? I vilken eller vilka kategorier har din hjärna redan placerat mig i? Vad tror du jag har upplevt? Vad tror du att jag föreläser om?
Det ligger i vår natur att kategorisera oss, och nu, när du är medveten om hur din hjärna kategoriserar mig. Vad gör du då med den informationen?
Normer
En kan säga att normer är osynliga regler som speglar förväntningar på vad som anses vara okej eller inte okej. Vissa normer är bra, andra normer kan man tycka är dåliga och rentav destruktiva. Dessa oskrivna regler kan variera i olika grupper, t.ex. hur en är med vänner, familj, okända, i skolan och på arbetsplatsen. Att tvätta händerna efter toalettbesöket och att stå i kön i mataffären anses nog generellt vara bra normer.
De normer som begränsar oss kan anses vara destruktiva. Dessa kan begränsa en utifrån könsidentitet, sexuell läggning, etnicitet, kultur, religion, klass med mera. Det kan handla om hur vi förväntas se ut, vem vi blir kär i, hur vi ska bete oss, vad vi ska studera, vilka jobb vi ska ha, vilka intressen och hur vi ska visa känslor.
Förväntningar
Många personer vill koda mig till en man och anser att jag ser asiatisk ut. Men många vet inte om att jag är uppväxt i Sverige med en svensk, dansk/isländsk familj och att mina rötter är vietnamesiska och kambodjanska. Vilka förväntningar sattes då på mig utifrån mitt utseende?
Ända sedan jag var en liten bebis har folk tyckt om att placera mig i fack och berätta för mig vem jag är. Detta helt utan att fråga vem jag är, vem jag anpassar mig till att vara eller vem jag egentligen vill vara. De förväntningarna som fanns på mig stämde inte överens med den jag ville vara och det resulterade i att jag kände mig fel. Att jag avstod från att göra något jag egentligen ville göra, för att minska risken att utsättas för psykiskt, latent och fysiskt våld.
Att våga berätta
I min roll som stödperson har jag mött hundratals personer som burit med sig jobbiga och traumatiska minnen. Många har inte kunnat vara den de vill vara i rädsla för att få utstå hot, hat och våld. Det vi har haft gemensamt är att vi alla har anpassat oss till normer inom samhället, familjen, vänner, skolmiljön, arbetsplatser och partners för att minimera risken att uppleva våld.
Vi har gått på äggskal. Vi har gråtit. Vi har ifrågasatt oss själva. Vi har tagit på oss skulden och skammen som inte är vår att bära. Vi har skämtat bort det som egentligen gör så fruktansvärt ont. Vi har varit högpresterande för att dölja vår sanning. Vi har skadat oss själva för att flytta smärtan. Vi har velat berätta. Vi har velat bli trodda.
Våld
Vi alla har nog upplevt någon form av våld. Kanske psykiskt våld i form av elaka ord, sexism, rasism, transfobi eller nedlåtande kommentarer. Fysiskt våld i form av knuffar, dragen i håret, slag och “skojbråk”. Sexuellt våld i form av att ha blivit tafsad på, tjatsex, fått en nakenbild. Ekonomiskt våld i form av att personen inte har betalat tillbaka. Latent våld i form av blickar, ändring av rummets energi.
Men alla ser inte detta som våld. Det finns personer som har utövat våld med vilja. Men det finns också personer som kan ha utövat en form av våld utan att ha tänkt på att det är just våld. Detta då personen inte har fått förklarat för sig eller givits utrymmet att reflektera över deras agerande. Utan att ha givits verktyg att tänka på hur det påverkar andra personer.
Solidaritet
Det är okej att vara normativ. Det är okej att vara icke normativ. Men det är viktigt att vi vet om att normer kan vara både bra och dåliga. Därför behöver vi skapa ett utrymme där personer själva kan ges möjlighet att kunna vara sig själva. Detta gäller både hur vi väljer att se ut, vem vi blir kär i, vem vi umgås med, vad vi gör och vad vi gillar att göra. Alla ska få möjligheten att kunna drömma och uppnå sin dröm.
Vi alla kan göra något. Vi alla kan bidra till ett samhälle där inget våld är okej. Där alla kan vara sig själva. Även det lilla gör skillnad.
Avsätt tid för att aktivt lyssna på personen. Fråga någon hur hen mår och ge då personen utrymme att svara ärligt. Inget svar är också okej. Var inte dömande och tacka istället personen för att hen delade med sig.
Saker man kan göra om man ser att någon utsätts för hat, hot eller våld:
- Säg till personen att det inte är okej.
- Hämta en annan person för att bryta det.
- Ring 112 vid pågående brott och risk för fara.
- Ring 114 14 för att anmäla brott.
- Ta med personen därifrån.
- Fråga personen hur hen mår.
- Erbjud dig att ställa upp som vittne.
- Anmäl elaka och kränkande kommentarer, inlägg, bilder och filmer på nätet.
- Sprid peppande kommentarer i personens flöden.
Avslut
Jag tror att många som utövar våld inte är lyckliga. För att bli lycklig behöver en kunna känna att en kan vara sig själv. Normativ eller icke normativ, det spelar mindre roll. Men vi behöver göra saker som får oss att må bra utan att andra ska värdera det. Vi ska få se ut på det sätt vi vill utan att behöva bli validerade. Vi ska kunna älska vem vi vill utan att tänka en gång extra på om någon kommer att skrika efter oss på gatan.
Att inte agera som en ser ut eller som de förväntningar som finns på dig utifrån kan skapa ilska, förvirring, ledsamhet och massor av känslor hos andra. Det har jag varit med om i flera år. Men nu tänker jag, so what? Det är deras känslor att hantera, inte mina.
Om du försöker passa in i olika normer, då finns risken att du tappar bort dig själv. Men om du är du. Då kan du istället stå stadigt och se vad som passar in i ditt liv. Passar saker inte in hos dig. Ja, då står du ändå stadigt kvar och är just du.
Vilka förväntningar vill du ta bort på andra? Vilka förväntningar vill du ta bort på dig själv?
Kom ihåg. Du äger din sanning. Du äger dig själv. Jag tror på dig. Jag tror på din förmåga. Du är värdefull.
