En stark berättelse om vänskap och sorg

”Det mest personliga jag har skrivit”

En av våra mest bokade talare är Andreas Ekström. Hans passion är människans plats i den digitala revolutionen. Vad behöver vi för sorts människor när maskiner gör mer av det vi brukade göra? Vad ska vi ta bort och vad ska vi lägga till? Och framför allt: hur gör kloka ledare just nu för att inte bara bygga framgångsrika verksamheter, utan dessutom skapa ett samhälle som vi alla vill leva i?

Allt detta berättar Andreas om i sin föreläsning ”Organisk intelligens”.

Men det är inte det vi ska tala om i dag, för Andreas är nämligen aktuell med en helt ny bok. Om något helt annat. Om något som ligger honom själv väldigt nära.

– Ja, något så här personligt har jag inte skrivit sedan ”Hemliga pappan”, och det är tjugo år sedan.

Berätta!

– Den här boken heter ”Två pojkar”. Det är en sann berättelse om vänskap och sorg, sjukdom och förlust. Och trots den tunga tematiken har det varit lustfyllt för mig att äntligen skriva den här boken, snart trettionio år efter att livet kastades omkull.

1987 alltså. Vad var det som hände då?

– Min bästis Henrik och hans pappa dog i en olycka. Vi var tolv år och gick i sexan. Kort därefter blev jag kroniskt sjuk. Boken berättar om två pojkars kroppsliga öden. Hans kropp trasades sönder. Min kropp syddes ihop.

Just det, för till slut behövde du en organtransplantation, eller hur?

– Ja. Men det tog många år innan det blev så illa. Jag fick en ny lever för snart sex år sedan. Innan dess levde jag med Crohns sjukdom och en leverinflammation, och mådde oftast helt bra. Men så blev det sämre, och ganska mycket sämre.

Hur mår du i dag?

– Osannolikt bra. Mirakulöst bra.

Hur förstod du att det var just den här boken du ville skriva just nu? Det är ju din tionde, och du har skrivit om både Google och Carola tidigare.

– Haha, ja. Spretigt författarskap. Jag har väl helt enkelt haft lyxen att låta mina böcker vara älsklingsprojekt. Ämnen eller idéer som jag har känt en stark dragning till. Henriks och min vänskap har följt mig genom hela livet och jag har aldrig haft någon medveten ambition om att skriva om oss. Men så plötsligt såg jag ett slags form för hur jag skulle kunna göra. Det var allt som behövdes.

Det låter som om att det gick fort att skriva?

– Ja, grunden gick fort, men redigeringen skedde bokstav för bokstav under ganska lång tid.

Boken släpps ju om några veckor, men vad säger de som har fått läsa i förväg?

– Personer som känner mig kan nog bli känslomässigt drabbade av att få höra hur det har varit när det har varit som värst. Så deras empati ställer sig kanske lite i vägen för det svala litterära omdömet, om du förstår vad jag menar. Därför är det nästan ännu roligare när personer som medarbetarna på min agentur säger att de känner sig golvade av den här berättelsen. Det måste de ju inte tycka.

Vad väntar härnäst för dig?

– Med boken? Det blir fest! Tre stycken fester. En med vänner hemma i Lund, en med kolleger i Stockholm och så den största och viktigaste: på kulturhuset Fyren i Kungsbacka den 4 maj. Fjärås, där jag växte upp, ligger precis i närheten och jag har många vänner kvar i trakten.

Och som föreläsare?

– Jag jobbar på precis som vanligt, med er på Athenas, med en rad kommande föreläsningsuppdrag. Skillnaden är att jag nu ska försöka klämma in lite fler besök i skolor och på bibliotek också. Men det ska vi väl hinna med?