Blyghet beskrivs ofta som något man ska växa ifrån, träna bort eller övervinna. Idag vet jag att det inte behöver vara så.
Jag var den där blyga och tysta som aldrig sa något, och ändå delar jag idag livet med hundratusentals människor på sociala medier och arbetar som föreläsare. Är det för att jag slutat vara blyg? Nej. Det är för att jag äntligen har förstått att det finns en plats i världen för mig också.
På mina utvecklingssamtal fick jag ofta höra samma sak: “Åsa är jätteduktig, men hon behöver ta mer plats.” Det lät som något man kunde skruva upp, som volymen på en radio. Jag satt där och nickade, rodnade och tänkte att om det fanns en knapp för att prata mer så hade jag tryckt på den för länge sedan. Men det gjorde det inte.
Jag har kämpat i åratal med min självbild, just för att jag så ofta beskrevs som blyg och för att förväntningarna från omvärlden var att jag skulle vara annorlunda. Mer utåtriktad, mer spontan, mer “framåt”. Det man inte förstod var att det där med att ta mer plats gick emot allt som var jag. Att jag inte tog plats handlade inte om att jag inte ville. Det handlade om att jag inte kunde. Att rodna för minsta lilla, att känna hur orden fastnar på vägen ut och till slut inte går att få fram alls, är en kamp som bara vissa förstår. För mig blev det, tillsammans med annat, till slut för mycket. Jag blev tonåringen som slutade gå till skolan för att allt blev för stort och för högljutt och för mycket av allt det jag inte kände att jag kunde hantera. Jag kämpade i flera år med min psykiska hälsa, och det har tagit lång tid att bli den jag är idag.
Och ändå står jag här nu. Jag har tagit stor plats på sociala medier och arbetar som föreläsare. Att det är just jag som gör detta är fortfarande helt orimligt, både för mig och för många som känt mig länge. Men det finns många delar i min livsresa som gjort att jag vågar det jag gör idag, och allt började långt innan jag själv förstod det.
Mina föräldrar startade min resa mot ett tryggare jag redan när jag var liten. Man skulle kanske tro att när skolan kom med sina krav om att jag skulle ta mer plats, så skulle de försöka uppmuntra mig att göra just det. Men de gjorde tvärtom. Efter varje utvecklingssamtal sa de: “Det där kan du strunta i. Du behöver inte ta plats för att räknas. Det kommer att bli bra ändå.” Det var deras sätt att ge mig andrum i en värld som ofta kändes för skrämmande och stor.
Idag vill jag vara den personen för någon annan. Jag vill berätta att världen inte bara är byggd för de spontana, utåtriktade, de som kan prata omkull en vägg om de vill. Det finns en plats för alla andra också. Det är precis det jag vill förmedla till dem som inte tar den där självklara platsen i klassrummet, på jobbet eller i livet. Det är helt okej. Du kan komma att göra det i framtiden om du vill. Och om du inte vill, så är din närvaro precis lika viktig ändå.
Låt aldrig någon få dig att känna annorlunda.
