Kommer du ihåg när du lärde dig köra bil? Det var en stapplande process av motorstopp, missade växlar och osäkra manövrar. Vi accepterar att lärande kräver misstag när vi är nybörjare, men i yrkesrollen som ledare förväntar vi oss plötsligt att varje nytt initiativ ska sitta perfekt på första försöket.
Jag möter dagligen modiga och driftiga ledare i svenska organisationer. Det finns en genuin passion och en stark strävan efter att skapa värde, driva tillväxt och lösa komplexa problem. Men i samma korridorer ser jag också hur nya initiativ kvävs av en förlamande rädsla. Det blir hängslen och svångrem, och en gnagande oro för vad som händer om något går snett.
Komplexa system som naturen, människokroppen och organisationer måste balansera stabilitet och förändring samtidigt. Detta är ett intressant sätt att förstå en organisation, som måste stå på två ben. Å ena sidan måste affärsmodellen, leveransen, eller processerna fungera oklanderligt idag: stabilitet. Å andra sidan måste organisationen hitta nya affärsintäkter, nya sätt att leverera, eller nya bättre processer för att kunna vara relevant imorgon: förändring. I praktiken skapar dessa två logiker en omöjlig ekvation för ledare. Det enklaste valet är att stå på det första benet.
Resultatet blir att i många svenska verksamheter präglas kulturen av ett förvaltande arv. Det är en tradition där misstag ska minimeras och risker elimineras. Vi viker oss för stabiliteten och vågar inte omfamna förändring.
Innovation – att skapa något nytt som tillför värde – innebär i grunden att söka sig ut på okända vatten. När vi lämnar den trygga erfarenheten i hemmahamnen bakom oss är misstag oundvikliga; de är en förutsättning för lärande. Tänk tillbaka på när du lärde dig köra bil. Fixade du kopplingen och hittade du dragläget perfekt på första försöket? Knappast.
Som ledare är färdigheten inte att undvika misstag, utan att hantera dem rätt. Tricket är att göra misstagen så tidigt och så billigt som möjligt. I stället för att driva stora projekt i det tysta för att sedan lansera dem med hög risk, bör vi arbeta med provskott, iterationer och tät involvering av användarna. Innovation är nämligen sällan en rak linje mot målet. Det är en stapplande process. En osäker dans där vi tar två steg framåt och ett steg bakåt. Genom att våga erkänna misstagen tidigt kan vi justera kursen innan resurserna är förbrukade och prestigen blivit för stor.
Hur punkterar man då rädslan för att göra fel? I mitt arbete med chefer och ledningsgrupper brukar jag föreslå en enkel men kraftfull distinktion: skillnaden mellan ”röda” och ”gröna” fel.
Röda fel är de som aldrig bör tolereras. Det handlar om att bryta mot lagar, äventyra säkerhet eller medvetet åsidosätta etiska riktlinjer. Här ska vi ha nollfokus.
Gröna fel, å andra sidan, är de motorstopp och misstag som uppstår när vi gör något nytt. Det kan vara en hypotes som inte höll, ett tekniskt test som misslyckades, en kommunikationsinsats som missförstods eller att några blev sura på oss på Facebook. Vi som ledare behöver berätta och efterleva skillnaden mellan röda och gröna fel. Gör vi inte det blir handlingsutrymmet minimalt. I praktiken blir då ofta alla fel röda, och modet att förnya försvinner.
Det är dags att vi vågar göra gröna fel. Vi behöver utmana status quo och experimentera med nya idéer för att hitta lösningarna på morgondagens utmaningar. Ledarskapets främsta roll i detta är att skapa den psykologiska trygghet som krävs för att medarbetare ska våga trycka in kopplingen, växla upp och utforska nya vägar.
