Hur kommer vi till varandras undsättning när en gemenskap har blivit farlig?
För den som försöker lämna en kontrollerande miljö är tajming ofta avgörande. Fönstret när någon vågar berätta kan vara kort. Om responsen då blir för ytlig, dömande eller försiktig, är risken att personen inte kommer att berätta igen.
Låt oss som samhälle och medmänniskor vara redo att komma till varandras hjälp, även när vi har svårt att relatera till vad vi hör.
Medan jag skrev Vi gör det av kärlek – en historia om tro och förföljelse, som är baserad på verkliga vittnesmål, förstod jag något som fler av oss nog skulle behöva ha koll på: hur ofta personer som vill fly kontrollerande sammanhang ropar på hjälp utan att bli hörda.
De sitter mitt emot en yrkesverksam person i skolan, på jobbet, i vården eller socialtjänsten och försöker sätta ord på ett liv som varit helt annorlunda än de flestas, men möts av en blick som inte förstår vad som står på spel.
Som inte förstår att det kan finnas ett helt system av kontroll, skuld och villkorad tillhörighet i bakgrunden, att hela ens identitet, försörjning och säkerhet hänger i luften. Till följd blir responsen vag, fyrkantig eller till och med avfärdande.
Det är lätt att underskatta vad ett enda möte kan betyda. Men för den som står mitt i ett uppbrott från en manipulativ gemenskap kan det vara skillnaden mellan att orka ta nästa steg eller att krypa tillbaka i det som åtminstone är känt.
Vi kan göra oss redo att förstå även det främmande
För en människa som vuxit upp i ett slutet religiöst sammanhang eller lämnar vilken miljö som helst där tryggheten är villkorad är steget ut sällan bara ett steg. Det är ett fall. Ett tapp av språk, sammanhang och ibland hela det sociala nätet.
Det är här beredskapen från oss som samhälle, yrkesverksamma och medmänniskor blir så avgörande. Vi behöver vara aktivt redo att möta det svårbegripliga och oväntade i en annan människas liv, genom att inte snabbt översätta en berättelse till något mer bekant och hanterbart. Något personen borde kunna lösa själv…?
När vi verkligen lyssnar kan vi också verkligen hjälpa till
Beredskap är ju inte bara en fråga om struktur och resurser, utan om attityd. Om en vilja att lyssna klart, mod att orosanmäla eller slå larm även när vi inte har alla detaljer, eller rentav upplever att personen lite får skylla sig själv.
Vi kommer aldrig kunna förutse alla situationer vi möter i våra yrkesroller eller som medmänniskor. Men vi kan träna oss i att stanna en extra stund i de svårare mötena. I en tid där mycket handlar om effektivitet och snabba bedömningar är det en medmänsklig gärning.
För just i den fördröjningen kan ju något avgörande hända, att en människa på randen av sin ork och sitt förstånd känner sig sedd, snarare än bedömd.
Det krävs inte alltid mer än så. Men det kräver att vi gör oss rustade att höra den som ropar efter vår hjälp.
Johanna föreläser om hur arbetsgivare, kollegor, pedagoger och människor i sociala yrken kan öka sin kunskap om varningssignaler, samt hur vi kan agera när en vuxen eller ett barn är indraget i ett destruktivt sammanhang.
