Men ändå, det måste väl finnas något jag kan göra …?

Den 21 september är det internationella fredsdagen. Att stanna upp och uppmärksamma det låter sig inte göras utan vidare. Ingen har missat hur det ser ut i världen och känslan av vartåt det bär. Att dessutom låta någon som levt större delen av sitt liv i militär uniform göra det, är kanske att sträcka det lite väl långt.

Ibland sägs det att kriget är ett naturlig del av människan. Jag håller inte med, jag hänger upp mig på ordet ”naturligt”. För visst har det krigats genom historien, ja något alldeles förfärligt. Men under de 200.000 år vi som homo sapiens har funnits som art, har det också skett en utveckling. Vår biologi har inte förändrats, men vårt sätt att se och förhålla oss till tillvaron har befunnit sig i ständig rörelse, från grottmålningar till AI.

Det som är naturligt och ofrånkomligt hos oss är våra instinkter och känsloreaktioner, utvecklingen är vad vi har gjort med dem. Det avgörande är att vi har förmågan att göra val, att faktiskt välja våra handlingar.

När forskare analyserar skelett från stenåldern visar det sig människans medelålder i grottorna var ungefär 30 år. Hoppar man fram till mitten på 1800-talet har den på global nivå bara ökat till 35, det är fem futtiga år. För att sedan på bara drygt ett sekel bli upp emot 80 i vår del av världen. Det är någonting oerhört, och det är många små medvetna val som enskilda individer gjort utmed den vägen för att göra det möjligt.

Ja, men Robert, nu skulle du ju säga något om internationella fredsdagen, inte prata evolution. Men det är just det, det vi hela tiden har burit med oss från tiden i grottorna är hur vi reagerar när vi utmanas. När vi upplever något obehagligt eller hotfullt kommer vår hjärna alltid att ge oss ett första förslag på handling som är förknippat med kamp eller flykt. Vår hjärna vill skydda oss från hot, spara energi och föredrar kortsiktiga lösningar framför komplicerade.

Så är det alltid. Men så uppstår magin när vi förmår oss att stanna upp och säga: ”Tack hjärnan, jag vet att du vill mig väl, men jag avstår ditt förslag. För nu behöver jag våga stå kvar och agera på ett annat sätt.”

Oerhört mycket av mörkret i mänsklighetens historia och faktiskt, den tid vi lever i nu, har sin grund i att människor och samhällen fallit för kamp- och flyktimpulser. Och tvärt om, oväntade ljusningar i tillvaron, de goda gärningarna, tillfället då en konfrontationen uteblev, går nästan uteslutande att koppla till de som haft förmågan att stanna upp och ställa sig frågan: ”vem vill jag vara i det här?”, som sett en annan väg ut och sedan följt den.

Och det är precis vad den här dagen är till för. Att för ett ögonblick stanna upp och lämna sina kamp- och flyktimpulser därhän. Och du, det behöver inte göras i en ambition av att åstadkomma världsfred, det kan räcka med att möta en främlings blick och stanna kvar i den sekund. För det är så vi får det samhälle vi vill ha, inte ett samhälle någon annan ska ta ansvar för.