Ledarskapets paradoxer

Under hela min karriär, som innefattat såväl undervisning i ledarskap till de unga (på t.ex. universitet) och arbete direkt med toppledare i några av världens största företag, så har jag blivit ombedd att skriva vad jag kallar “Cosmo-listor” för ledarskap. Vad jag hänvisar till med detta är de där märkliga formerna av skriftställarskap där man försöker fånga själva essensen av något genom att lista “fem beteendemönster hos stora ledare” eller “tre saker alla ledare inom högteknologiska företag gör”. Precis som de listor som tar så mycket plats i Cosmopolitan och Amelia så försöker dylika ta något mycket komplext och förenkla ner det hela till tre eller fyra eller fem enkla små råd, och jag avskyr dem av hela mitt hjärta.

Men, jag är trots allt en väluppfostrad gosse, så jag kan nog skapa en sådan om folk insisterar. Samtidigt ser jag alltid till att ett av mina råd eller tips direkt motsäger något eller några av de andra. Detta är något som ofta gör de journalister som tenderar be om listorna nervösa eller irriterade, men jag hävdar att det faktiskt gör listorna bättre. Detta eftersom ledarskap, till sin själva natur, är något mycket paradoxalt.

Problemet med att försöka komprimera ledarskap till en lista av enkla råd är att oberoende hur mycket vi försöker, så kommer vi att antingen utelämna något mycket viktigt, eller inkludera saker som motsäger varandra.

Tänk t.ex. på frågan huruvida en ledare skall vara beslutsam eller inte. Ytterst få människor skulle säga att en ledare skall vara obeslutsam. Tvärtom, det är det sista hen skall vara! En ledare måste kunna ta svåra beslut, agera beslutsamt, sätta en bestämd hand på rodret. Förstås. Sedan kan vi förstås fråga huruvida en ledare skall vara empatisk och kunna lyssna. Mycket få skulle säga något annat. Tvärtom, en ledare som inte lyssnar och har medkänsla är en buffel! Förstås.

Problemet, som den intelligente läsaren säkert redan noterat, ligger i det följande: Att vara en lyssnande, empatisk ledare innebär att man tar tid bort från handling och beslutsamhet. Vice versa, att agera beslutsamt är ofta att bjuda in kritik gällande hur man inte lyssnar på andra och tar med dem i besluten. Detta dilemma, dessa paradoxer, representerar för mig ledarskapets själva själ. Ledare skall vara synliga, men släppa fram andra. Starka, men visa sina svagheter. Att ta risker, men agera sansat och försiktigt. När jag talar om ledarskap noterar jag ofta att vara en ledare är konsten att kunna ropa väldigt tyst, och att stort ledarskap är som mjukt stål eller torrt vatten.

Detta betyder inte att ledarskap, ens utmärkt ledarskap, skulle vara en omöjlighet. Tvärtom!

De fantastiska ledare jag jobbat med har alla varit mästare på att hantera dessa motsättningar och paradoxer, och hittat sina egna vägar igenom det hela. De har varit ledare som insett att det inte finns något sådant som det perfekta ledarskapet, och att du inte kan vara allt för alla människor. Vad ledarskap är är inget mindre än en oändlig serie av motsättningar och konflikter, uppiggat av många, många misslyckanden, och att vara en ledare är att man kan ta sig igenom detta och växa på resan.

Så det kommer aldrig att finnas en perfekt lista som utan motsättningar fångar in allt som ledare skall vara och göra, och riktiga ledare är helt OK med detta. De tacklar paradoxerna, och gör så gott de kan. De blir ombedda att göra det omöjliga, och ofta gör de just det. Genom att ropa väldigt tyst, visa genom att inte visa, förändras utan att ändra sig.