Vad händer när insikten om vår påverkan inte längre går att ignorera? Oskar Kihlborg är äventyrare, föreläsare och ledare med över 30 års erfarenhet från några av världens mest krävande miljöer. I den här texten delar han en personlig resa från expeditioner på Kilimanjaro till ett konkret engagemang för hållbarhet, och visar hur små handlingar, rätt drivkrafter och ett gemensamt ansvar kan göra verklig skillnad.
Under många år guidade jag människor uppför Kilimanjaro. Det var ett liv jag älskade. Att få se människor pressa sina gränser, uppleva den fantastiska naturen och till slut stå där på toppen – det är svårt att beskriva med ord. Den senaste (sista?) gången jag var där och kommit upp på kraterkanten på över 5,500 meters höjd, såg jag den vackra glaciären. Glaciären som funnits i 11,000 år och där 80% försvunnit de senaste 100 åren. Prognosen är att glaciären är helt borta 2030.
Jag hade gått i förväg för att ta bilder på gruppen i soluppgången och såg nu glaciären för sjunde gången. Då slog det mig; för varje grupp jag tog dit krävdes flygresor. Långa flygresor. Och jag började inse att jag inte längre kunde bortse från det faktum att de där resorna, som gav så mycket, också tog något tillbaka – från planeten.
Det är ohållbart för mig. Jag kunde inte längre motivera det. Så jag slutade. För mig handlar miljöengagemang inte om att vara perfekt – det handlar om att vara ärlig.
Tillbaka i Sverige har vi nu jobbat i över fem år med ett visuellt klimatprojekt som går ut på att täcka glaciärer med ull. Ull som annars skulle slängts bort. Vi slänger bort 500 ton ull varje år i Sverige, samtidigt som vi importerar 1600 ton ull. På Björlings glaciär vid foten av Kebnekaise, rullar vi ut 200m 2 på våren och rullar ihop den under hösten så att glaciären får byggas på under vintern. Förra sommaren sparades över tre meter is under ullfilten.
Filtarna fungerar som isolering och bromsar avsmältningen lokalt. Men det är inte hela poängen. Det visuella är minst lika viktigt.
När människor ser en del av en glaciär täckt av ullfiltar väcks frågor. Det ser fel ut – och det är just det som är meningen. För klimatförändringarna är också fel. Och ibland behöver vi skapa bilder som får oss att reagera, inte bara förstå.
Som äventyrare har jag haft förmånen att få se fantastiska platser på den här planeten, från toppen av Mount Everest till Amazonas djungler och delfiner ute på Atlanten. Det var innan alla larm om CO2 utsläpp, uppvärmning av planeten och hot mot biologisk mångfald.
Sen dess har jag sett mig som en myra i en myrstack. Vad kan jag bidra med? Det spelar ingen roll om det är en liten snuspåse på stigen från Helags till Ljungdalen, den ska inte ligga där på marken. Och det blir en tillfredsställelse när man samlat ihop 53 stycken under två timmars vandring och slänger dem i soptunnan. Eller som när vi dyker i Hand2Ocean och tillsammans plockat upp 46 ton blybatterier, över 1500 elsparkcyklar och över 200 ton bildäck från våra vatten runt om i Sverige.
Störst effekt får vi om arbetet för vår planets välmående blir lustfyllt. Jag tror att pekpinnar gör att vi lätt stoppar huvudet i sanden. När vi gör våra SUP-cleanup ser vi till att det är kul att paddla runt och plocka skräp från strandkanten, alla är välkomna!
Vi bor på en planet vi kallar för “Moder Jord”. Det är dags att vi byter namn på planeten.
För om jorden är vår mamma, då beter vi oss som ganska bortskämda tonåringar. Vi kommer hem, slänger våra smutsiga kläder på golvet och förväntar oss att någon annan ska ta hand om dem. Vi sätter oss vid bordet och räknar med att middagen står där. Och när vi behöver mer resurser – då “lånar” vi. Energi, råvaror, ekosystem. Men vi betalar inte tillbaka.
”Baby Earth” eller något annat namn vore bättre. Någon som vi verkligen bryr oss om, tar hand om och vårdar.
Jag brukar ställa mig själv en fråga när jag lagt mig på kvällen
Vad har jag gjort för att hjälpa den här planeten idag?
Det behöver inte vara något stort. Det kan vara att ta trappan i stället för hissen. Att välja ekologisk mat, att konsumera smartare – bättre kvalitet, som håller längre.
Vi lever i en värld där konsumtionen ofta är osynlig i sina konsekvenser. Ta en mobiltelefon som exempel. Den väger kanske 200 gram, men skapar 120 kilo osynligt avfall. Avfall i hela produktionskedjan som vi aldrig ser. Så behöver du verkligen köpa den där nya telefonen, eller kan du använda den ett tag till?
Andra exempel på osynligt avfall är en bärbar dator som ger 890 kg osynligt avfall och en smartklocka på 95 gram som ger upphov till 32 kg osynligt avfall.
Jag tror inte att alla behöver göra allt. Men alla kan göra något. Och kanske ännu viktigare – alla kan göra det de är bra på.
Är du bra på att inspirera andra? Gör det.
Är du bra på att organisera? Starta något.
Är du bra på att laga saker? Förläng livslängden på det vi redan har.
För när vi gör det vi är bra på, då blir det både hållbart och långsiktigt.
Förändring sker inte genom perfektion. Den sker genom rörelse.
Earth Day är en påminnelse. Men det är också en möjlighet. En möjlighet att inte bara tänka “någon borde göra något” – utan att faktiskt börja själv.
Jag har slutat guida människor till toppen av ett berg långt borta. Men kanske handlar det här om något större än att nå en topp. Kanske handlar det om att börja ta ansvar för marken vi står på.
I förändringsprocesser ser vi ofta vad vi måste sluta med, vad vi går miste om och måste välja bort.
Jag ser det som att det finns nya möjligheter, nya utmaningar och upplevelser. I stället för Kilimanjaro väljer jag Sarek, Kebnekaise eller Stockholms skärgård.
Vad väljer du?